Amway - the right way?

Helgen gick åt till att förfasas och förtjusas över vad som hänt med C och S sedan vi senast sågs.. det var lite drygt 14 år sedan.
De är skilda.
De bor i Australien.
Deras söta döttrar ser söta men möjligtvis lite hjärntvättade ut.
Så vad hände??
C- mannen, som alltid varit en entrerprenör haffade en chef för det australiensiska Amway och har tjänat PENGAR.. eller gift sig till pengar.. lite oklart där. Vad f-n är Amway då? Blev tvungen att googla ett flertal gånger innan jag fattade en del.
Det är tydligen ett företag som tjänar pengar på att sälja produkter till hemsäljare som ordnar lite myskvällar och dylikt och sedan säljer allt vidare.. lite som New Body alltså men ändå inte.
Amway har fått hård kritik. De jämförs med en sekt där i princip de högsta hönsen tjänar pengar på de lägsta och blir offantligt rika. Sen är det svårt att ta sig ur det hela som hemförsäljare eftersom man coachas och får gå på möten där man får peptalk och känslan av att tillhöra en familj o s v.

Iaf.. C och hans nya fru är enormt framgångsrika och visar gärna upp detta i små filmsnuttar som man kan se på Facebook och You Tube. Där är det hela dessutom presenterat med en snidigt passande framgångslåt med textrader som.. my life.. live once.. hero.. o s v. Fotaget visar de båda samt Cs döttrar i olika miljöer: Alla europiska huvudstäder är reperesenterade, helikopterresor, båtar, privatflyg, snirklig trappa i utsökt hus, nya bilar, semestrar, stora scener med massor av vinkande händer och ballonger och tigrar och gud- vet- vad!

Och så tänker jag.. vad tycker S om detta då..? det ser ju ut som om hennes döttrar är den store chefens perfekta barn med sin perfekta man.. ååå vad jag inte skulle vilja vara henne!.men.. Hon kanske mår jätte bra.. men jag tror inte det. På Facebook har hon typ.. 40 vänner och han har hela Amway koncernen och fans.
Och så tänker jag.. är jag bitter och avundsjuk när jag ser alla all-inclusive-semestrar som de varit på (han och barnen och den nya alltså).. men alla ställen ser likadana ut.. himlen är blå, där finns vatten, drinkar, gym och god mat och alla vinkar och är solbrända (nej perfekt gyllenbruna) och ler..

Och jag inser att - nej - jag är inte avundsjuk men jag kan känna sug efter EN sådan semester men hur speciell är den när alla semestrar ser likadan ut?

Parallellen finns där med sjuksköterskan som jobbade hos oss i somras. Hen skrev enormt långa slutanteckningar (epikriser) som skulle skickas till vårdcentralen för uppföljning. Problemet var just det att anteckningarna var så vansinnigt långa. Det kunde handla om 7 sidor, istället för det normala 2 st.
Det viktiga flöt in i det oviktiga.. och det var nog verkligt svårt för vårdcentralen att förstå vad som var extra viktigt för just denna patient.

Lite så tror jag att det är med livet också: Blir det för mycket är det svårt att se det viktiga.
Sedan behöver man inte bli så avskalad och trist som jag blivit som inte längre bryr mig om naglar, hår, kläder, Tv-apparater, bilar, semestrar och sällskap. Jag kanske inte kommer gå hela vägen till ytterligheterna men jag tror faktiskt att jag måste bli lite ytligare för det är jävligt trist att bara fokusera på det viktigaste hela tiden.

Och jag har skickat vänförfrågan på Facebook till både C och S men bara C har accepterat..

Hur fuuul är jag??

 Ansiktet är rödflammigt från den härliga lilla episoden av Rosace som jag hade i somras, håret är ljuslila men om man tittar noga i hårbotten (vilket alla kan eftersom jag är sååå kort) så finns det något som nästan ser grått ut..
Inga kläder passar till lila hår.. inga och ja då är det klart att just då d v s NU ska vi hänga upp foton på väggen till Mottagningen.. suck. Ja, jag är iallafall lite chef så jag kan faktiskt förbjuda det hela - eller iaf fotot av mig tills jag fått min absolut naturliga hårfärg tillbaka - blont. Ja, det är faktiskt så jag tänker göra det, mycket bra idé - hjärnan fungerar iallafall - under allt det lila.

Jag med underbart blemmfri hud kanske i och för sig för att det är lite finurlig ljussättning här men håret är ju bara så fint.
Tycker det är alldeles riktigt och korrekt att mitt först inlägg på min blogg på en massa månader blir så här allvarsamt och djupdykande.

Mitt senaste projekt

Köket efter men innan den riktiga färgen..

Har efter min först riktiga lön ägnat en hel del åt min lägenhet. Den började faktiskt se lite solkig ut så det var verkligen dags. Färg handlades in och både hallen och köket blev i en grå ton - vilket är överraskande för att vara mitt val. Hade ju målat om köket i helt fel hallonröd nyans för ett par veckor sedan så det var bara att börja om.

Sedan blir det ju lätt så att börjar man fräscha upp en sak så ser ju saken som står näst intill i sin tur solkig ut så det har blivit något av en dominoeffekt. Därav de fina köksmöblerna som faktiskt fick målas över 5 (!) gånger för att uppnå rätt effekt. Nu är jag nöjd.. kryper dock i fingrarna.. vad ska jag ta mig till när nästa lön kommer.. badrum eller balkong.. elller varför inte båda!

Semester

Tantstilen

Sportstilen

20-års stilen

Är ledig nu från onsdag t o m söndag och det är ljuvligt och välförtjänt tycker jag. Har även vågat sätta mobilen på "ljudlös" för att slippa samtal från jobbet allt för tidigt på morgonen. Ingen är ju oersättlig men många är kanske lite slöa och hellre låter någon annan lösa problemen. Så jag anser att jag egentligen är hjälpsam.

Killarna har varit kul och underhållande men - trötta. Det är ett väldigt tjafsande med att få upp dem på morgonen. I morse skulle vi åka hem till Nillan med familj och Adrian - som luktar väldigt mycket tonåring nu för tiden tvingades in i duschen. 20 minuter senare tittar jag in och ser att han ligger i badkaret - duschandes - för "att benen är så svaga" - såg absolut urlöjligt ut och han fick dessutom stora röda fläckar på ryggen som säkert efter ett tag utvecklat sig till liggsår.

Trevligt var det som vanligt hos Prillan och alla barnen. Full lunch bjöds det på och vi åkter återigen därifrån med magsyra ut genom näsborrarna - underbart!

Vi samtalade bl a om min usla klädsmak som måste bli bättre i och med mer ansvarsfulla uppgifter på jobbet. Jag kan bara inte fortsätta att klä mig som en 20-årig praoelev med inga som helst ambitioner i livet - och det kan bli svårt. Så fort jag klär mig lite "moget" känner jag mig vansinnigt utklädd och när jag försöker klä mig normalt inser jag att jag troligtvis ser ut som någon patetisk tant som försöker verka ungdomlig. Mycket svårt detta. Arbetskläderna har tidigare varit så enkelt - min uniform på dagarna vilket visat klart och tydligt att jag är en arbetande kvinna med en anings högre ställning (ser man i och med luvjackan som jag också har på mig - inbillar jag mig).

Nu ska det bli ändring på detta och jag behöver en make-over - inte av SVT för guds skull men gärna av Trinny and Susannah om de är i närheten eller.. ja, kanske Prillan..

Det var det..

..så att säga.
Känner mig - så där. Det blev inget nytt äventyr på avdelningen och det var snopet men kanske inte helt fel heller. Jag behöver ju alltid en push att ta mig ur situationer som jag inte är helt bekväm i. Vad ska jag göra nu? Min stolthet har fått sig en liten knäck. Blev erbjuden ett tröstpris men då blir jag ändå fast där och det var lite det som var spelet. Allt eller inget. Så nu vet jag inte. Om jag binder upp mig och inte kan utvecklas vidare så är det ingen mening med avslaget. Så vad gör jag nu?

Är så i in i märgen trött på vården och på att arbeta för mycket utan att få tillräcklig uppskattning för det. Har inte utvecklats ett dyft det senaste året utan bara slitit på för att jag tänkt att det kanske betalar sig till slut.

Vad ska jag bli nu? Min mening var inte att arbeta som sjuksköterska utan jag halkade in på det och det har passat väldigt bra under en tid. Hade det inte varit för den utmärkta avdelningen och min fina chef så hade jag säkert lämnat stället tidigare.

Nu måste jag fundera och samla lite krafter och dricka ett glas rödvin och hitta den där inre elden igen som nästan hann falna ut.

Nu är det jul igen

..och den sneda granen är införskaffad. Ger lite personlighet åt det annars så perfekta hemmet (!). Hittade även en lite vän som ville bli vårt nya husdjur. En liten julklapp kan man väl säga. Söt var den och tur ska den ju föra med sig så vi försatte den faktiskt på frifot - med fritt fall från balkongen. Det gick nog bra det.

Den här pojken

..tror att han kommit in i puberteten.. men det har han inte. Han är ursöt och mjuk om kinderna och honom vill man krypa nära på morgonen och krama om och somna igen. Han kommer försvinna snart och istället kommer en svettig och illaluktande person ta hans plats. Jag ser inte fram emot det..