Fortsatt graffiti

Idag köpte jag en sprayburk med gul färg. För att måla om min korgstol på balkongen så klart. Det sa jag inte till Agge. Vi har inte talat så mycket om hans bidrag i graffitivärlden sen han kom hem från sin far. Har känt mig lite bedragen faktiskt.

Jag kom nu in till honom på hans rum, bärandes på en gåva. Detta var förstås ett falskspel å-mina-vägar. "Här Agge, den här har jag köpt till dig" sa jag, och räckte fram påsen med den sprayburken. Agge tittade förvånat ner i påsen men förvåningen byttes snabbt till lätt misstänksamhet när han såg vad som låg där i. "Jaaa" sa jag "den är till dig - make mummy proud". Agge tittade ner i påsen igen och jag bara stod bredvid och log mitt snällaste leende. "Nä, men du skojar va..? det gör du va?" var hans respons. "Ååå nej absolut inte - bara till att ge sig ut nu" svarade jag. "Nä men.. hi, hi, hi". Nu tittade Agge på mig som om jag vore något slags förbrytarkung - och såg jag inte lite beundran där i blicken..? Det fick räcka. "Du kan glömma det där.. självklart var det bara på skoj" sa jag och han sa förstås att det hade han förstått hela tiden.. nä, nä - jag såg vad jag såg.

Däremot hittade jag bildbevis även på att den yngre sonen är i klottrartagen (japp, det är bilderna här ovan). Verkligen stolt mamma. Jag förstår nu att jag måste förbereda mig mentalt för att på min ålders höst -troligtvis- åka bilfärder till Kumla eller Österåker för att besöka mina gossar.
Suck.

Graffití

Jaha, lite korkad jag är eller..??

Har ju märkt att mina barn fått ett nytt intresse den senaste tiden som gjort det svårare och svårare för dem att gå och lägga sig. De sitter uppe sent och målar graffiti loggor/taggar med intensiv glöd, de googlar om graffiti och laddar ner graffiti och snacket handlar bara om graffiti. Det har blivit en aning tjatigt. Speciellt eftersom de alltid vill att jag ska vara med och bedömma olika loggor och sprayningar. Vi har t o m nästan krockat under bilfärder för att någon helt hysteriskt skriker i baksätet att "kolla in den på vänster, vänster, vänster" eller "höger, höger, höger".. och det handlar alltid om graffiti.

Nu anser jag själv att graffiti är helt ok om det inte bara är massa kladd - precis som de flesta av oss antar jag. Jag har också insett att jag som konstnärligt intresserad faktiskt kan visa på vad som är bra konst/graffiti och vad som kanske är mindre bra. (och ja, jag vet att vad som kan anses vara "bra" eller inte är en subjektiv känsla - men det är mina barn och de är formbara!). Så jag har alltså involverat mig i projektet "Hitta bra gaffiti". Jag har under mina cykelfärder till jobbet också hittat ett par ställen med helt ok graffiti som jag fotograferat och visat ungarna på kvällen. Det kan ju alltid vara bra att som förälder visa ett intresse i deras intresse -tänkte jag. Klart att jag också tänkte att de kanske skulle bli lockade av att ge sig ut och spraya själva men eftersom priset på sprayburkar är högt och jag vet vad ungarna har i fickpeng så ansåg jag att det inte var troligt att tillfälle för "skadegörelse" skulle uppstå.

Och vad fel jag hade! Pappa Jim ringde i morse och berättade att han gått igenom Agges mobil och funnit bilder/filmer på när han och hans kompisar "taggar" på okänd ort.
"Öhh, vaddå..??" var min reaktion. Agge blånekade till en början all kännedom och vetskap omprojektet och vek sig inte för sanningen förrän han fick svära-vid-sina-barns-liv - då dök den upp. Och sanningen var det att han visst varit ute och sprayat och att han hade fått tag på sprayburkarna i MITT förråd.

Japp, så naiv är jag. Pinsamt, pinsamt. Jag tror i princip att alla alltid håller sig till sanningen och har hög moral och blir så f-ö-r-v-å-n-a-d över människor i stort emellanåt. Tråkigt, tråkigt när det gäller ensk kära barn.

Självklart sa jag även till pappa Jim att det INTE är ok att gå igenom någons mobil och läsa meddelanden och kolla in bilder - men, men .. kanske dags att börja med det nu då?!

(bilderna är tagna från min cykeltur till jobbet).

Smoothies

..ja, eller vad nu den svenska översättningen kan vara. Jag och killarna har kommit överens om att delar av barnbidraget skall gå till något vettigt och användbart till familjen. Denna månad alltså en Mixer, nästa månad tyvärr ett våffeljärn (hatar att grädda de flottiga fräsande ickemättande menlösa frasplattorna) men, men..

Har nu i alla fall, två kvällar i rad testat nya grejer. Allt går troligtvis att slänga i den knivvassa vasen men jag känner inte riktigt för att hacka lök och mala köttfärs i samma grejer som jag använder till milkshakes ..?!

Mixern är egentligen en sista utväg för att få i Adrian något slag av föda innan han går till skolan. Medicinerna gör att han aldrig är hungrig och hans lilla hjärna är svårövertalad till intag av föda när den signalerar "nej". Har provat att ge honom frukost på sängen, packat matsäck, packat mackor, packat frukt, köpt ris-frutti, kokat gröt, rostat mackor utan kanter osv osv. Nu finns det i varje fall en liten chans att något åker ner på morgonen.
Hittills har vi bara provat, yoghurt-smoothies, bär-smoothies och milkshake. Allt är mycket, mycket gott och jag ser med sann glädje fram emot att även få testa att stoppa i lite vodka i baljan på fredag kanske.. ska bli sol då!

Den perfekta turen

Sju av tio joggingturer är vidriga! Man hamnar i otakt från början, springer med någon som flämtar som en blåsbälg (Kersti) eller surar över hur tråkigt det är (Adrian) eller springer alldeles för fort (Agge och hans galet pigga kompis). Den egna piggheten infinner sig inte och allt är plågsamt och blodsmaken i munnen blir lite väl påträngande och man kan bara inte vänta på att få komma hem och lägga sig i badet. Japp, sju av tio alltså - vidriga!.

Sedan finns det då tre av tio som är ljuvliga. Man hamnar direkt i en jämn och harmonisk takt, man ser sin skugga springa smidigt och lugnt vid sin sida och - där finns krafter kvar för en liten extra tur eller en spurt som i och får sig gör att blodsmaken återvänder i munnen men som är självvald.

Jag både hatar och älskar att springa och har de senaste åren råkat ut för någonting på våren som har sabbat allt precis innan den perfekta konditionen infinner sig. Förra året var det den sura höften som inte gav med sig förrän efter 6 veckor. Hoppandes fram på stavar eller kraftigt haltande och svärandes över min situation började jag självklart röka igen. Året innan var det ÖGONINFLAMMATIONEN FRÅN HELVETET som dessutom orsakade mig permanent skada på hornhinnan. Visst benen fungerade men att springa med var rinnandes längs kinden in i munnen är varken roligt eller gott. Dessutom tog det fem veckor innan det hela gav med sig och då var det IGEN - kört, depressionen stod för dörren och jag - jag hade börjat röka igen.

Hmm.. Man ser ett visst mönster.. eller hur? Nu börjar mina tre springpass i veckan, cyklingen till jobbet och simningen betala sig. Jag känner mig i form och det gör mig orolig. Vad ska hända detta år?? Astma kanske - det var riktigt länge sedan..

Ett dyrt lån

De senaste två dagarna har i runda slängar kostat mig ca 900 kr samt ett gott humör.
Jag har också hamnat i prikära situationer där jag inte riktigt varit till min fördel allt detta p g a min ansvarslöse son.
Han hade, under gårdagen, lånat en kompis systers sparkcykel och sedan lyckats ha sönder den och dessutom vägrat lämna tillbaka den till familjen utan bara dragit.. Självklart kom då ett telefonsamtal från en något uppretad mamma som i rätt hetsiga ordalag talade om vad min älskade son hade gjort. Jag sa att jag måste få återkomma när jag själv pratat med honom men självklart skulle vi ersätta sparkcykeln.

Min egen son hittade jag, tjurig utanför ytterdörren. Självklart var historien inte helt så självklar som mamman hade fått mig att förstå men i slutändan så åkte vi och köpte en ny sparkis. Lånar man en sak och har sönder den måste den ersättas även om den var LITE sönder från början. Sedan hem till familjen (som sagt att de skulle vara hemma) som inte var hemma. Vi väntade i ca 20 minuter och sedan skrev sonen en fin lapp som vi tillsammans med sparkcykeln lämnade utanför deras hus.

Sedan hände - ingenting - helt tyst - vi åkte förbi igen senare på kvällen, igen var ingen hemma men sparkcykeln såg vi innanför dörren. Idag ringde jag då upp familjen vid halv tolv - men ingen svarade - och jag lämnade ett meddelande. Och sedan har det varit tyst. Så nu undrar vi förstås vad problemet är?! Ju mer jag tänkt över det hela så irriterar jag mig över mammans sätt att skylla ALLT på min son UTAN att höra hans version också. Mycket skumt alltså och inte helt behagligt.

Under dagen idag fick jag då nästa samtal från en uppretad mamma angående ett utlånat X-box spel som inte blivit återlämnat till rätt ägare. Min son säger dock att det visst är återlämnat och att detta skedde för ca åtta månader sedan.
Mamman i telefonen menar att det skedde för 2 månader sedan och att spelet var helt nytt och att hon var helt säker på sin sak för att de har ett så säkert system hemma hos sig med bokhyllor och fickor och fack o s v. Hon ville så klart att jag skulle betala 650 kr för ett spel som troligtvis var utlånat till min son men kunde varit återlämnat och som troligtvis inte var helt nytt. Hon var väldigt påstridig.

Jag var dock tuff och sa att jag beklagade det hela men att min son påstod en sak och hennes en annan. Till slut sa jag att hennes son var välkommen hit och välja något av de andra spelen som finns här men att han absolut inte skulle få några 650 kr. Så blev det. Han kom hit och valde ett av våra favoritspel och från och med nu så blir det inga mer UTLÅNINGAR i detta hus!!
Det kostar en hel del i straffavgift och alla blir sura - mest på MIG som då måste ta min sons parti även om jag misstänker att han slarvat.
Det suger att vara mamma ibland!!