Sju av tio joggingturer är vidriga! Man hamnar i otakt från början, springer med någon som flämtar som en blåsbälg (Kersti) eller surar över hur tråkigt det är (Adrian) eller springer alldeles för fort (Agge och hans galet pigga kompis). Den egna piggheten infinner sig inte och allt är plågsamt och blodsmaken i munnen blir lite väl påträngande och man kan bara inte vänta på att få komma hem och lägga sig i badet. Japp, sju av tio alltså - vidriga!.
Sedan finns det då tre av tio som är ljuvliga. Man hamnar direkt i en jämn och harmonisk takt, man ser sin skugga springa smidigt och lugnt vid sin sida och - där finns krafter kvar för en liten extra tur eller en spurt som i och får sig gör att blodsmaken återvänder i munnen men som är självvald.
Jag både hatar och älskar att springa och har de senaste åren råkat ut för någonting på våren som har sabbat allt precis innan den perfekta konditionen infinner sig. Förra året var det den sura höften som inte gav med sig förrän efter 6 veckor. Hoppandes fram på stavar eller kraftigt haltande och svärandes över min situation började jag självklart röka igen. Året innan var det ÖGONINFLAMMATIONEN FRÅN HELVETET som dessutom orsakade mig permanent skada på hornhinnan. Visst benen fungerade men att springa med var rinnandes längs kinden in i munnen är varken roligt eller gott. Dessutom tog det fem veckor innan det hela gav med sig och då var det IGEN - kört, depressionen stod för dörren och jag - jag hade börjat röka igen.
Hmm.. Man ser ett visst mönster.. eller hur? Nu börjar mina tre springpass i veckan, cyklingen till jobbet och simningen betala sig. Jag känner mig i form och det gör mig orolig. Vad ska hända detta år?? Astma kanske - det var riktigt länge sedan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar