Blodomloppet

Jag lovar att efter detta inlägg inte tala med om "loppet" igår.
Avdelningen - eller låt oss säga - många sjuksköterskor på avdelningen sprang igår äntligen de fem kilometerna som legat över oss som en tung börda.
Det gick rätt bra faktiskt förutom att vi höll på att missa starten och fick springa från bussen samtidigt som vi hörde startskottet gå. Ett stilla, underkylt regn föll och kisspausen uteblev. Det sistnämnda blev ett stort problem för mig den sista kilometern då det var dags för spurten. Allt som surrade i mitt huvud var då att det vore enormt jobbigt om jag nu tränat inför detta halva våren och sedan kissar på mig på upploppet. Nu gjorde jag inte det - men det var mycket, mycket nära.

Troligtvis gick den lilla turen på en halvtimme - med tanke på att vi gav alla andra en ofrivillig förskottsstart. Dessutom - hör på det här - så läste jag idag på Blodomloppets-hemsida att de hade förlängt loppet det här året till 5,3 km. "Vi hoppas att alla uppskattade detta" hade de mage att skriva. Herre Gud - jag kommer fortfarande ihåg när jag tuppade av i Rösjöloppet 1986, eftersom jag hade fått info om att loppet bara var 4 km och sedan visade sig vara 4,4 km. Jag var ju sjuk i en vecka efter det! Livsfarliga små förändringar för somliga alltså.

Nåja, allt gick bra. Mina arbetskollegor visade upp mycket spänstiga ben och gravida Erika sprang loppet som en hel karl - om man nu kan det i hennes tillstånd. Imponerande av alla i alla fall. Hoppas att vi gör det nästa år igen.

Gjorde dessutom ett kollage (?) efter detta för att ära mina kära kollegor. Men nu - slutsnackat om detta!