Hur det käns när straffar sitter..

Adrian hade match igår. En mycket ojämn match, där motståndarna var huvudet högre än "våra" spelare. Som mamma blev jag direkt orolig över att Adrian kanske skulle skadas. Jag sket fullständigt i att de var dömda att förlora. Jag väntade, i princip, från början på slutsignalen. Så opimistisk var jag.

Matchen började, och motståndarna satte genast två baljor. Adrian duckade höga bollar och såg rädd ut. Helt plötsligt får vi ett inlägg framför mål och gissa vem som väntar där - perfekt placerad - jo, Adrian förstås som faktiskt rätt lätt med mer kropp än fot lyckas få in bollen i mål. Stämningen steg i och med detta i "klacken" (BP föräldrarna det vill säga). Sedan var Adrian slutkörd och sprang mot tränarna och viftade ivrigt efter ett byte, fick en pass -helt oförhappandes -och sjabblade förstås bort den. "Vad gör han" frågade de andra föräldrarna och tittade på mig. "Ingen jag känner eller är släkt med" svarade jag.

Ställningen efter 1,5 halvlekar var 4-2 till det andra laget då Adrian blev inbytt igen. Han sprang och kämpade (det gjorde väl alla) och han såg så liten och spenslig ut att jag igen blev orolig då han fick en perfekt pass vid halva planen och sprang som ett jehu mot målet. Bara för att bli upphunnen av en jättelik spelare från andra laget som slängde sig efter honom, drog i tröjan och lyckades få Adrian att göra en - nära perfekt- volt - precis innanför straffområdet! Visselpipan från domaren ljöd gällt och allt stannade upp. Det var straffläge.

Nu är det ju så att det alltid finns några spelare som alltid får lägga straffarna och Adrian är aldrig en av dem, troligtvis för att han alltid vill glänsa och sätta den i krysset och då istället skjuter långsamma bollar som målvakten bara behöver öppna famnen för att fånga. "Jag vill ta den" skrek Adrian. "Nej, fy vad pinsamt" skrek storebror. "Nej, Wille tar den" skrek någon "Nej, Timmy tar den" skrek någon annan. Jag sa inget men tänkte - hoppas att han inte tar den. Adrian tittar åt mitt håll, skrek sedan högt igen "Jag vill ta den" och tränarna gav sig.

Bollen läggs på straffpunkten. Mitt hjärta går i 130 slag/minut nu. Jag håller för öronen och önskar hett att jag vore hemma eller bara någon helt annanstans. Sedan tystnar allt och det går i slowmotion. Skottet är hårt och lågt och sitter precis i hörnan av målet. Målvakten är chanslös. Jag skriker, alla skriker och tårarna är inte långt borta. Han satte den faktiskt, så jävla snyggt.

Matchen slutar 5-3 till dem men vem bryr sig - inte jag och Adrian i alla fall. Agge skämdes. Senare frågade Adrian mig vad jag hade tyckt om han missat. "Du vågade gå fram och chansa" sa jag. "Det är så jävla modigt".

Åter skola.. åter mediciner

Adrian - min älskling, har varit utan sina medicner under hela sommare. Det har knappt märkts mer en lite hyperakitvitet som varit avledbar. Dessutom har jag ju knappt sett mina barn. På tio veckor har jag väl varit tillsammans med dem mindre än tre veckor. Utmärkt om man då ska koncentrera sig själv på att vara lite chef :). Men saknat dem har jag ju.

Nu är vardagen åter igen här och så ock medicinerna. Börjat med lite lägre dos igen, precis som förra gången men biverkningarna är de samma. Fruktansvärt skrämmande. En endaste dag och Adrian - gråter när han blir arg istället för att svära, kicka och slå. Bra kan man ju tycka men inte han. "Jag är ju som den värsta pussyn" säger Adrian och storebror strör salt i såren och hånler. Fighten - den hemska - är ett faktum. Har nu fått sära på dem. Talat med dem en och en. Talat med storebror om att vara överseende och med Adrian om att det hela faktiskt är normalt och rätt övergående.

Har nu gjort ett mysbad tll Adrian med skum och och tända ljus och nått fram (trot jag) till storebror. Vi slutar inte med medicinerna än, vi väntar två veckor och ser om det blir bättre. Någonstans tror jag i alla fall att Adrian behöver dem under skoltiden men det måste han också förstå.

Får se vad som händer...

Natten och dagen med Elin

När man bara har smått pubertala pojkar att ta hand om är det en ren fröjd att få ta hand om en liten skönhet som dessutom är en flicka.

Min syster Kersti behövde en barnvakt idag och jag som var ledig anmälde mig med illa dåld glädje. Lilla Elin som är sex år och precis ska börja skolan och träffa nya människor och som har så många tankar och vill så gärna att jag ska fixa hennes hår -är ingen överprövning för mig.

Hon sov så lugnt och stilla bredvid mig efter frågesport och sagoläsning. Hon rörde inte en fena under hela natten och jag blev tvungen att känna på henne lite för att se att hon levde - vilket hon faktiskt gjorde.

Sen borstade hon sina tänder utan påminnelse, hjälpte mig att hänga tvätten, och så fick jag då fixa HÅRET. Underbart. Inget mina ungar gör eller låter mig göra. Minigolf spelades, trots att hon aldrig gjort det förr gick hon alla arton(!) hålen utan att grina eller bli irriterad. Var absolut sämst men vid gott mod. Adrian avvek under hot om att gå hem efter en miss på sex slag. Åtekom efter en kvart och var då rätt ångerfull.

En fin och härlig dag - då man klart förstår varför det kvinnliga släktet är känt för att vara de "väna"!

Syslöjd och Träslöjd

Jag har extrema svårigheter med att slappa på semestertid har jag märkt. Det kryper i hela kroppen och hjärnan arbetar febrilt med att komma på grejer som jag kan utföra eller fixa till.

Efter Englandsresan har barnen dessutom åkt till sin far så jag har då fått några extra dagars ensam ledighet. Men herregud hur fyller man ut dem?! Läsa och slappa kan jag göra under mina sena mornar sen får jag ju jäkligt ont i ryggen - och ögonen..

Hur som helst så tror jag att den andra delen av familjen gillar mina krav på aktivitet. Hittills har jag fixat i föräldrarnas trädgård (eftersom de inte kan stå på knä och rensa ogräs). Jag har också hjälpt till att tömma och rensa ur och torka deras otympliga pool (eftersom mamma tycker att det är för hårt arbete och lite äckligt). Hemma hos Yvonne har vi spacklat väggar inför trappombyggnaden (bara för att ju fler som gör förjobbet desto snabbare kan man börja med det roliga efterjobbet). Där har vi (jag och Yvonne) också påbörjat arbetet med att bygga en ny grind med hjälp av pappas fina vinkelsåg (som tydligen inte är helt enkel att använda och som då lämnade oss med mm stora skillnader som vi fick sanda ner för hand. Virket till grinden är dock återvunnet från den gammla trappan! Det senaste projektet är lite finsyslöjd eftersom jag hittat gamla brodyrer som man inte får slänga. Med lite nytt rysch-pysch runt omkring en enkel vit kudde blir det nog "fab"!

En del blåsor på fingrar och i händerna har det blivit och också en ömmande kropp men riktigt avkopplande faktiskt.

10 dagar i England

Tio dagar går inte att sammanfatta, det fattar ju vem som helst.
Att ha en familj, en stor familj på andra sidan Östersjön, som inte riktigt är ens egen är rätt häftigt. Det verkar som att maffiareglerna gäller. Om du en gång kommer in i familjen är du aldrig utesluten vad som än händer!
Häftigt och lite jobbigt.
Jag var jus om sagt gift med Jim för 150 år sedan men..

Vi åkte i alla fall till Windsor detta år också och kommer även åka tillbaka nästa år då Charlotte (Jims kusin) och John (kul man som gillar barn) gifter sig.

Boende än en gång hos Jane (Jims faster, överviktig, stressad poliskvinna - hemligt, hemligt vad hon nu jobbar med - men trött är hon). Träffade hennes båda barn Mary 20 år (som är förlovad med en man som ser mycket älder ut än de 26 år han är. Mary pendlar mellan att hoppa studsmatta och åka Heelys med mina barn och att ha sex med sin fina man). Sen har vi William (Marys bror, jobbat med Jim, hur gullig som helst förlovad med gullig hårfrisörska - Wendi -som färgade mina ögonfransar så att jag fick allergisk chock!!). Träffade även Janes exman Tony (skotte som talar mycket otydligt, extremt otydligt när onykter. Skulle ge Agge en "pill" vilket Agge inte såg fram emot - men menade att de skulle spela "pool" - biljard alltså - helt okej då..).

Träffade Jims andra faster Anne (som har det svårt i livet och tror att hon är lesbisk men är lite osäker på det trots allt). Hennes barn Charlotte (som har lite tvångsbeteenden, fullständigt charmerande och vacker och ska gifta sig nästa år. Har en syster som heter Emily (som blev gravid vid 16 och har en underbar dotter på 11 år som Adrian älskar och som faktiskt tillslut funnit kärleken - Emily alltså). Och så brodern - Bill som endast är 20 år och som sändes ut i kriget i Irak vid 18 års ålder och såg sin bäste vän dö och som sedan dess bara överlevt..).

Sen har vi Pete - Jims far (som är som Jim bara fulare och otrevligare - avskyr människor och arbetar ärför bara natt- men vi kommer konstigt nog överens). För att inte tala om Jims bror Stuart (som är en trumslagarpojke i den fina armén och finns på varenda vykort du kan köpa med trumslagarpojkar-från armén-på häst. Kort person men med en sylvass charm som biter faktiskt.. (gift med en hagga förstås!)

Sen finns det en hel del andra personer - typ Stuarts son Jack som är lika gammal som Agge. Och som sig bör frågade Agge om Jack kunde "hooka up" honom med några "English chicks". Mja.. sa väl han men både jag och pappa Stuart menade att det lär väl sig betala när Agge "hookar up" Jack med någr "Swedish chicks"... hmmm

I alla fall utmärkt semester även om flygturerna fortfarande får mig att vilja äta bajs för att slippa dem.

Slutligen skall nämnas Grandad. Som kallas för "Grandad". Överste i armén, gift innan detta med Granny-Bee - otrolig kvinna. Huvudpersonen i dramat efter det att "granny" dog. Mycket fin och korrekt man som kan dra rätt grova skämt. Fullständigt älskvärd alltså.

Himla kul semester - eller var det hemmet jag åkte till?!