Adrian - min älskling, har varit utan sina medicner under hela sommare. Det har knappt märkts mer en lite hyperakitvitet som varit avledbar. Dessutom har jag ju knappt sett mina barn. På tio veckor har jag väl varit tillsammans med dem mindre än tre veckor. Utmärkt om man då ska koncentrera sig själv på att vara lite chef :). Men saknat dem har jag ju.
Nu är vardagen åter igen här och så ock medicinerna. Börjat med lite lägre dos igen, precis som förra gången men biverkningarna är de samma. Fruktansvärt skrämmande. En endaste dag och Adrian - gråter när han blir arg istället för att svära, kicka och slå. Bra kan man ju tycka men inte han. "Jag är ju som den värsta pussyn" säger Adrian och storebror strör salt i såren och hånler. Fighten - den hemska - är ett faktum. Har nu fått sära på dem. Talat med dem en och en. Talat med storebror om att vara överseende och med Adrian om att det hela faktiskt är normalt och rätt övergående.
Har nu gjort ett mysbad tll Adrian med skum och och tända ljus och nått fram (trot jag) till storebror. Vi slutar inte med medicinerna än, vi väntar två veckor och ser om det blir bättre. Någonstans tror jag i alla fall att Adrian behöver dem under skoltiden men det måste han också förstå.
Får se vad som händer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar