ADHD-mössan

Här skäms vi inte för våra diagnoser inte. Adrian kom över den här mössan för ett tag sedan och har varit fast besluten att ha den i skolan och bära den med stolthet.

Han hade den ikväll på bandyträningen och ett flertal personer reagerade. Tränaren frågade också om det verkligen var sant att Adrian har ADHD varmed Adrian fegade ur och sa "absolut inte". Det är tydligen helt ok att kompisar får veta men fortfarande något kymigt om tränarna vet något. Får se om han vågar sig på att ha mössan i morgon i skolan.

Ska själv skaffa en med tydliga bokstäver där det enbart står "irriterad" det är min mest klara diagnos i alla fall.

Och så tog det stopp

Jogging i Grimsta stod på programmet idag. Såg fram emot det mycket. Min kondis är ju numer alldeles utmärkt och det har varit ett sant nöje att få springa mina tre gånger i veckan.

Men idag tog orken slut redan efter 4 km. Det var som att gå in i en vägg och jag blev tvungen att stanna. Jag vet inte om jag håller på att bli sjuk eller om det är en svacka eller sorg. Det tog stopp i alla fall.O

Och så såg jag mig flämtande omkring och upptäckte att skogen just nu är förödande vacker och att där växer mossa i olika färger och att där är tyst. Har tydligen missat detta helt förut eftersom jag varit så inne i mitt springande och alla mina läckra låtar som dånat i min MP3. Tog i alla fall av mig mössan och vandrade lite planlöst runt och njöt och plockade alldeles gratis mossa. Får man göra det? Finns det kanske skogspoliser som smyger runt och kollar så att man inte snor med sig lite skog hem? Mossan stals i alla fall och kom till nytta i min ljusstake. Äkta vara alltså och billigt. Och så såg jag ju också skogen i all sin prakt. Inte tokigt med en svacka ibland.

Jobbig dag - underbar son

Det har varit en av de tyngsta dagarna i mitt liv faktiskt. Min fantasi om framtiden har skenat iväg och jag har haft nära till gråt i stort sett under hela dagen. Ögonen har varit konstant rödkantade - och då är det ju fint att sitta som koordinator och vara avdelningens snygga och vänliga ansikte utåt.

Trodde att det skulle vara en jämn och sorgsen dag från det att jag öppnade ögonen i morse men de här vågorna av sorg som sköljer över när helst jag minst har anat har varit riktigt horribla. Kunde knappt vänta tills jag satt ensam i min bil på väg hem och låta ögonen flöda över..

nu har det lugnat sig lite men det är faktiskt tack vare min yngre goda kopia som trots mitt skådespeleri fattade att något var fel och har långsamt pressat på med frågor samt följt med ut på jogging. "Det enda man vet från det att man föds är att man ska dö" sa han - jävligt klokt och jävligt fint. Snyft!

Måndagens skräp

Hur kan man få slut på detta totala slöseri av papper. Hur är det med regnskogen och de andra skogarna egentligen? De borde ta slut snart om alla får lika mycket reklam som jag. Någon stackare delar alltså ut den här sörjan för att jag sedan ska plocka ihop det hela i en hög och slänga det i soporna - utan att det har väckt mitt intresse alls men lämnat mig med dåligt samvete.

För den stackarn som måste släpa runt och lämna allt och för skogarna.

Lappen som jag satte på dörren där det stod "Ingen reklam - tack" revs ner, knycklades i hop och slängdes in tillsammans med reklamlapparna.

Suck!

Helt såld på Edward

Jag ska nu ställa mig i kön för de kärlekstörstande, välutbildade lite äldre kvinnorna som fallit som en fura för vampyren Edward. (Alltså - det finns verkligen en sådan fansida - för just lite äldre damer med en crush på honom ??!)
Herre Gud vilken snygging. Känner för att tapetsera mitt sovrum med tonårsbilder med denna bleka goding. Men det ska jag förstås inte men drömma kan man ju även om man är 38 år och borde veta bättre.
Har nu rekomenderat alla tjejkompisar att hyra "Twilight" och gotta sig i den fina, plågade själen som framställs.

TV debut

Så äntligen blev det dags för Adrians TV-debut i SVT-barn kanalen. Det handlade om rasismens historia och guuuud vad laddade vi var. Mormor och morfar hade fått order om att spela in programmet och jag satt med kameran i högsta hugg.

Programmet började och var dödligt tråkigt och vi väntade och väntade och så..

Sedan hände tre saker samtidigt. Min mobil började pipa, kameran dog och jag hörde Adrians röst (så som den lät för ett halvår sedan) och något om "folks hjärnor". Det var det - hela ögonblicket var förbi. Batterierna skakades irriterat ur kameran. Jag svor högljutt och sedan fick vi som tur var se "de kloka barnen" igen och jag hann fota TV'n - det är ju ett måste! (Adrian längst ner i vänstra hörnet).

Något att trösta sig med är att programmet kommer sändas i fem delar till och att "de kloka barnen" kommer säga något i varje avsnitt.

Ska ta fram filmkameran till nästa gång!

Röd röd röd

På sätt och vis är det här med mörkret rätt bra om man har anlag till extrem rodnad vid ansträngning. Det har jag. Ingen ser mig mer än nödvändigt i den svenska naturen just nu .. troligtvis min reflexväst då - förhoppningsvis.

Men detta är inte fint. Röd, svettig med enormt uppförstorade porer i hela ansiktet vilket man tydligen får efter 35 års ålder. Som sagt i mörkret blir dock alla katter grå och jag en möjlig skönhet.

Förresten så verkar min brevbärare jävlas med mig. Varför skulle han annars sätta upp kuveret med fakturan från "E-kontakt" nere på anslagstavlan vid porten när adressen stämde fint och mina andra brev hittade rätt?? Detta var ju en pinsam hemlighet som skulle göras i skymundan.. nu vet hela huset om vilken sorglig stackare som bor högst upp. Ska fan inte skicka efter några erotiska prylar..

Det onda och det goda

Nu kommer det här i lite omvänd ordning för kvällen avlöpte tvärt om. Först åts en massa pannkakor och läxorna lästes gemensamt utan tjat och med ett trivsamt småsnack.

Ja, jag var så nöjd så och eftersom jag nu inte skulle springa i kväll så bestämde jag mig för en storstädning. Vilket gick utmärkt tills jag inte kunde få in Agges säng mot väggen. Det skevade liksom.

Till slut bad jag honom om hjälp att ta fram det som låg under sängen och störde medan jag lyfte upp den. Och mycket motvilligt drogs två fulla sprayburkar fram.

Det spelar alltså ingen roll vad jag säger om detta. Hur många förmanande tal som jag håller.
Vilka straff jag än ger så fortsätter detta
klottrande.


Syrrans man hade städdag i kvarteret för ett tag sedan och spenderade 1,5 h med att tvätta bort klotter - gjort av min son - visade det sig. Hur kul är det och hur outsägligt stolt är jag?!

Nu blir det alltså ytterligare straff eftersom jag nu förstår vart mina pengar (som jag så givmilt givit Agge ibland för att han sparar i hop till en TV) tagit vägen.

Jag hatar straff och att bli ogillad så absolut ingen vinst för mig alltså. Suck.

Springa springa springa

Är just nu inne i en härlig period av spring i benen. Längtan efter turer ute i mörkret med musik dånande i öronen är överhängande ungefär varannan dag. Och varannan dag så är det så ljuvligt studs i mina Nimbusskor att jag känner mig som superwoman. Sen går jag in och handlar yoghurt och mjölk på ICA och känner mig som supersunken. Häftiga svängar!

Farsdag

Idag var det farsdag. Och han är orolig. Han sa nästan på en gång att "Ja, det här kanske är den sista farsdag som jag får vara med om, kan vi gå igenom utbudet av kistor?". Ja, pappsen är nu övertygad om att han snart kommer att lämna jordelivet eller "bite the dust" som det heter på engelska efter sitt besök hos den gode dr Romanos. Pappa har haft det tungt med andningen ett tag nu och har faktiskt slutat röka på sin pipa. Efter besöket fick han reda på att han troligtvis hade förstadiet till KOL och med denna information så påbörjades alltså begravningsplanerna. Mamma är sur över det här. Sur över att pappa nu än en gång börjat prata om döden (han gjorde ju det även för ett och ett halvt år sedan då hans PSA-värden var lite förhöjda) men mest sur över att vi nu försöker få henne att börja röka sina cigaretter på utsidan av huset. Får se var det här slutar men bråk kommer det bli..

Jag var förstås med för att fira min far och fick låna hans stora tjocka jacka som jag kanske får ärva sen när han dör..

Mina söta småsyrror och jag åt glatt tårta och lyssnade på referat av olika filmer som pappa sett - som vanligt- samt diskuterade den närstående begravningen. Vår gåva till far var två biobiljetter samt ett:

Fågelhus. Egenhändigt upppimpat av mig. Snodde färg till taket från Agges graffitipennor (som jag konfiskerat), färgen på väggarna är gammal oljefärg blandat med väggfärg från Adrians rum. Taket är även extra isolerat med mönstrig, självhäftande plast som jag använt till badrumsfönstret. Underst ett fint, fastklistrat presentsnöre. I bästa fall så rinner färgen bara något och i värsta fall dör väl fåglarna av färgmixen.

BP-kväll med någon berömd person

Här sitter Sanna och jag som i princip klarade oss igenom hela kvällen med att bara prata med varandra. Vi är så glada över att ha hittat varandra och dagarna ensam på en fotbollsplan är över. Vi är de mest asociala och tystlåtna av alla föräldrar i hela laget - men i smyg sitter vi och skvallrar om alla andra föräldrar och är nog rätt elaka - kanske därför som vi varit så ensamma förr?..

Kvällen inleddes med ett långt tal av Tommy Söder... tränare för U-21 och AIK (senast de vann allsvenskan). Oklart om Adrian visste vem han var.. men han låtsades bli imponerad i alla fall.

Maten var densamma som förra året (thai-buffé) och så var även lekarna. Jag ska inte klaga över detta faktum eftersom min insats var lika med noll. Men lite fantasilöst var det väl ändå. Kvällen avslutades med att vi alla fick 20 lådor med julljus som ska säljas innan december. Vilket kul avslut va?!