Att ha en person som känner en innan och utan är det troligtvis inte alla som har. Jag har det. Agge min trötte, finnige pubertetsson. Ibland glömmer jag bort det - eftersom det varit så mycket trubbel med lillebror så har ju Agge av och till hamnat i skymundan. Det är orättvist av mig.
Jag har sagt till honom tidigare att om jag någon gång hamnar förlamad och bara kan "tala" med hjälp av ett öga så är det han jag litar på ska förstå mig. För han gör det faktiskt. När han säger att jag ska skärpa mig så brukar jag faktiskt ta ett steg tillbaka och se det han ser och så förstår jag att han liksom förstår mig mer än jag gör. Skrämmande men fantastiskt.
Nu har det ju varit allt detta med min pappa. Han litar ju i sin tur helt på mig och jag sviker inte. Jag har varit där och rensat huset, talat med mamma, ringt doktorn, följt med på undersökningar och gjort upp handlingsplaner.. som han nu inte helt håller sig till. Idag blev jag skitsur på honom när han själv gått ut med hunden fastän vi kommit överens om att han ska stanna inne 3 dagar för att vila lungorna. Vi andra skulle ta över. "nej, host, host" sa pappa "Stina ville gå ut så då gjorde jag det.. host, host". Jag flippade -lite- och sa vad jag tyckte på ett milt sätt, sedan grät jag av vanmakt tyst i badrummet.
Agge skulle till en kompis men utan att tala med mig gick han hem till mormor och morfar och gick ut med hunden - två gånger under dagen??! "Jag förstod dig" sa han sen... va? jag var faktiskt väldigt diskret. Så hoppet om att bli förstådd trots svår förlamning lever vidare.
Fan vad fin han är - och han är hälften mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar