Ja, det måste ju sägas. Det är som en dagbok med bilder. Har suttit den senaste 1,5 timmen och gått igenom gamla blogginlägg och det är ju så kul! Problemen är ju desamma och mitt resonemang exakt som i dagens läge. Jag gillar att se att jag inte har förändrats men att killarna har det - en del. Satt och läste högt för Adrian hur det var för 2 år sedan då han bara drog, sket i skolan och vevade med nävarna titt som tätt. Han skrattade och jag fick en klump magen och skrattade också. Tiden går och problem löser sig - och - det här är viktigt - nya problem kommer. Har inte ens nämnt Polenresan med Agge som förlustande huvudfigur, den kan inte skrivas här - än. Men som det är just nu så har Agge mist större delen av mitt förtroende och Adrian har "shaped up".
Agge och jag hade en bra dag idag och vi kommer nog tillbaks till punkten där vi sammanstrålar som själsfränder men det kommer ta ett tag. Adrian har varit i bakgrunden den senaste tiden men han har faktiskt kommit långt med sitt pluggande. Som Agge sa idag över pizzan "Det skulle inte förvåna mig om Adrian verkligen kommer satsa på pluggandet och nå långt" Ja, host, host.. jag är väl inte riktigt där i min övertygelse men han ligger på VG i minst 4 ämnen om inte mer och det är ju helt otroligt när man ser tillbaks på bloggen hur det var för 2 år sedan.
Denna vecka har morfar tillbringat fyra kvällar med mattestudier - två med Agge och två med Adrian. Jag är pessimistisk dock och just när det gäller pluggandet vet jag att de kan bli väldigt trötta och besvärade men vi får väl se. Stillsamt optimistisk är jag iaf.
Men som sagt, fan vad kul med bloggen. Den låg nästan helt nere förra året men om jag om två år kan skratta occh förstå det jag skrivit om idag så är det väl värt det. Dessutom vet jag att knappt någon läser den och den är svår att hitta så jag kan nog fortsätta var lite utlämnande iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar