Ja.. gårdagen gick alltså i straffets tecken. Hårt skulle det vara och konsekvent - enligt Adrians pappa - och lämnade allt till mig.
"Han ska vara på sitt rum hela kvällen - utan mat" sa daddy.. och jag sa bara "jaa.. ska göra mitt bästa".
Jag är en sann "push-over" och tror som vanligt det bästa om folk - även om Adrian trots 1000 eller flera påminnelser om att jag kanske har fel. Jag tyckte jag var hård. Han ville ut ur rummet - jag sa "nej - bara om du ska kissa".. sen började smörandet... och jag älskar ju honom trots att han kan vara helt vidrig och göra mig orolig.. så..
När kvällen var slut och han somnat så tittade jag in i hans rum och kunde till min skam se - tre glas med olika drycker, en skål där det varit lite chips i och ett fat på vilken det tidigare vilat en korvmacka. Vilket straff va? Vilken fängelsevakt!
Jag hatar bara att vara hatad och vill faktiskt att vi alla ska vara vänner och inte krisa sönder och sabba allt. Jag vet inte om det är brs och om det kommer göra Adrian till en bättre människa men jag har bara väldigt svårt att leva med mig själv om jag inte förespråkar välvilja och - kärlek! (snyft, snyft..).
Idag har han dock satt på sig sin "töntiga" klocka och pluggat en timme matte hos morfar och lovat att dyka upp där i morgon igen (ja, nu ska vi inte tro att detta händer - än). Hans 200 kr från barnbidraget har frusit inne med löfte att föröka sig om han gör färdigt sina nationella prov - ja, det kommer räcka till en dag på "Grönan".
Vi får se, men jag tänker alltid extra mycket på den där smålöjliga postern på parkleken Gulsippan om att "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst". Mycket sant och tänkvärt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar