Mamma och Pappa

Har varit en kämpig vecka.

Adrian har haft en svacka. Mediciner som ökats eller allmänt - ingen aning?! Mycket sorgligt har jag tyckt i alla fall. Har inte direkt hjälpts av att det varit mens med tillhörande depp. Sommaren var så bra. Sedan fem veckor av överprestation av Adrian, topp i klassen, utplockad till matcherna, inget slarv, inget ljug.. sedan BOM!

Tillbaka i verkligheten. Som sagt - Dålig vecka för Adrian som var stissig i skolan , ljög hemma , var orolig, missade fotbollsträningen, och var allmänt borta o s v. Suck..

Agge låg också efter i skolarbetet. Och han har haft klåda (jag tänker inte ens en gång tala om detta helvete, men alla som haft klåda vet vad mer än fem dagars klåda innebär). Mycket skolarbete var därför nödvändigt för båda - och Adrian låste sig! Gick inte att nå fram. Skolböcker slängdes igen genom köket och svordomar utbyttes. Hotfullablickar skickades mot mitt håll och en monolog om livets olika skitstunder serverades. Jag kände bara en enorm "ridå"komma över mig och lämnade stället (lägenheten) för att varva ner.

Här måste man alltså som mamma finna tillbaka till kärleken och lusten, men allt jag kände var misslyckande och sorg. Hade han varit min pojkvän hade jag lämnat honom på stört.. men han är ju inte det. Och jag måste alltid hitta tillbaka till kärleken, hur liten den än är när jag avskyr honom som mest. Det är tungt. Men det går. Jag tänker på rörelserna i min mage och hur ful han var när han föddes och hur lycklig jag var.

I kväll åt jag middag hos mina föräldrar efter att ha fått en oväntat barnfri kväll. Jag berättade allt om veckan för mina föräldrar. Det bara välde ut. Och jag bad dem att alltid ta emot Adrian när han kommer med sin mattebok till morfar (vilket han gör två gånger i veckan- för han vill ju faktiskt) hur jobbigt mormor kanske anser det vara. Och sedan blir jag förvånad.

De förstår!? Mamma påminner mig om att jag faktisk är deras dotter och att jag också kan behöva hjälp ibland och är berättigad att få det. Jag blir förvånad. Jag hade glömt bort. Jag är faktiskt inte helt ensam fastän det käns så ibland. Mamma och Pappa finns och de "Backar up" och ger mig öl när jag så behöver - Tack!