På ledarskaps kurs

Har då varit på den första föreläsningen. Direkt efter en jobbig dag på jobbet bar det av in till Slussen och hotell Hilton och ett pyttelitet konferensrum. Fick känslan av att sitta på Viking-line, i en skrubb. Nåja folket där var en salig blandning av lite äldre, allvarliga damer som självfallet jobbade inom hemsjukvården, lite yngre tuffare, troligtvis headhuntade typer som jag blev lite rädd för, en fnittrig och babblig tjej fån Botkyrka och så jag. Alla ska vi då bli någon typ av ledare. Vilken sorts ledare vi vill bli är vad kursen går ut på och så ska vi väl få lite knep på hur man kan lösa konflikter i personalgruppen och hur man uppmuntrar sina medarbetare till att kämpa vidare.

Först skulle vi dock lära känna varandra. Man kan tycka att vad som sedan skedde var lite tramsigt och flummigt eller bara rätt skoj. Vi blev i allafall tilldelade en lapp med ett ord på och utfifrån det ordet som kunde vara bil, bok, landskap, blomma o s v så skulle man presentera sig själv och säga vad man nu tyckte sig vara. Tuffa tjejen i den yngre gruppen fick "frukt" och sa att hon var ett grönt äpple, eller kanske en banan men kunde inte riktigt förklara varför. Äldre damen i sjukvårdsgruppen fick "träd" och då fick vi avbryta ett par minuter för hon kom inte på någonting. Sedan blev svaret att hon var en ek.. men igen kunde hon inte riktigt förklara varför. Ja och jag fick då ordet "Landskap" och tänkte direkt på "Loket" men han hade ju inget med detta att göra så jag sa Lappland och att jag såg mig själv som en ensam liten seg fjällbjörk i kylan (Ja, jag fyser ju alltid!).

För nästa grej fick vi tio vita papper var och en färgkrita. Sedan skulle vi utan att titta på pappret rita av alla personer på kursen en, för en under en mycket kort tid (typ 20-30 sek). Det innebar att man blev tvingad och stå väldigt nära varandra och stirra frenetiskt och sedan lämna över ett orentligt förolämpande porträtt. Efter detta skulle alla porträtt visas upp och man fick själv välja två porträtt, det första hur man ser sig själv nu och den andra hur man skulle vilja se ut i framtiden. Efter det skulle vi skriva ner hur vi ser på vårt ledarskap nu och hur vi vill bli.. mycket uttröttande.Dessutom skulle vi presentera våra nubilder och tala om vad vi vill förbättra. Jag sa att jag skulle vilja förbättra mitt bemötande i stort av folk (speciellt studenter och oerhört trögtänkta personer) och bli bättre på att lyssna. Jag brukar ju ofta anse att jag har rätt och inte ens orka lyssna till slutet av vad folk vill säga. Det borde gå att korrigera.

Ja, väldigt märklig kurs detta, många -speciellt-coola gänget som headhuntats ansåg nog mest att detta var flum och helt pointless. Hemsjukvårdssyrrorna verkade inte förstå alls vad kvällen gått ut på.. inte säker på att jag gjorde det heller. Men det var rätt kul!

Besök hos dokorn

Dagen D - dagen då vi efter sexårs väntan äntligen skulle få träffa en läkare angående Adrians koncentrationssvårigheter. Det hela började med att jag ringde min ex man kl 09:00 (besöket var bokat till 09:45) för att höra var han befann sig (med honom så är det som med Adrian att jag måste påminna en vecka, tre dagar och en dag innan något viktigt skall ske). Jo då han var vid Brommaplan sa han. "Jag hoppas att du har Adrian med dig" sa jag varpå han sa "Va, nej, det har du ju inte sagt något om -shit då måste jag åka och hämta honom". ¨Jag blev så arg så jag bara la på och ringde min syster Y och talade mig hes över vilken jävla idiot han -min exman är. Kom iallafall fram till Brommaplan och gick in på Mac'en för att ta en kaffe och där sitter då - Adrian och exet och gapskrattar! Ha, ha, ha gud sååå roligt.. de hade alltså suttit där och ätit frukost den senaste timmen.

Efter detta följde sedan ett snabbt besök hos doktorn som frågade om Adrian och hur han var när han var liten - om han var hyperaktiv då eller så.. och det var han ju inte. Och koncentrationsproblemen finns i princip enbart i skolan och försvinner under lov och helger då inga krav ställs. I vilket fall som helst så verkade han vara väldigt påläst och förklarade att Adrian kommer att få prova medicin som skall kapa topparna av överaktiviteten och öka koncentrationen. Både jag och exet blev glada och till och med Adrian verkade inte ha något emot det. Det bästa var när doktorn förklarade att man inte behövde ta medicinen hela tiden utan att den slog till snabbt och höll i ca 12 h men att man kunde göra uppehåll på lov och helger om man ville. Adrian skötte sig rätt skapligt och verkar ha smällt det hela, han får ju också en del backup av sin far som haft exakt samma problem som han men som aldrig fått medicin. Doktorn föreslog faktiskt att exekt skull ge sig på en egen utredning för att kanske få ny förståelse för sin situation och ev medicin. Den enda gången som jag såg Adrian lyfta på ögonbrynen var när doktorn sträckte sig efter en informationsfilm om ADHD och gav till mig. Han har ju enormt svårt för det de där bokstäverna. I skolan är ju ADHD-barn likställt med CP-barn som är likställt med -stackars-sorglig-jävel.

Det hela gick mycket smidigt och nu ska vi vänta några veckor till för att detta ärende skall gå vidare till BAS-teamet som sedan skall kunna prova ut medicin på lilla gubben. Det sista exet sa var att han också vill prova några av Adrians små tabletter för att se om de hjälpte på honom också.

Var sedan så glad av utvecklingen att jag sprang 5 km i Grimstaskogen alldeles för snabbt och kom ytterst nära att dö.

I sadeln.. typ

Har nu varit en sväng långt ut på Ekerö för att hälsa på min kära men hemliga arbetskollega E. Av någon anledning sa jag för någon vecka sedan att "Åhh, vad kul med hästar.. man kanske kan få komma och rida någon gång". E tog, till min förvåning fasta på det och jag bjöds ut och då var det bara upp till bevis som gällde. Att säga att jag var aningens nervös är en underdrift men E Var pedagogen själv och innan jag visste ordet av satt jag (efter att ha blvit upphjälpt av E på Ponnyn Legato.. hade ju på mig mina tajtaste jeans) i sadeln. "Spänn av sa E" och gick igenom styr-reglerna, hur man svänger vänster och höger hur man stannar och hur man får stopp på ekipaget. Det var väldigt ovant men jag blev runtledd som på en riktigt ridskola och kunde nog slappna av efter ett tag. Legato var mycket vänlig och slängde inte av mig en endaste gång. Jag hade dock både smickrande hjälm och ett ordentligt reflekterande ryggskydd på mig och vi gick (eller skrittade som jag nu har lärt mig) på i maklig takt.

Måste säga att det var smickrande att bli utbjuden till den här pittoreska gården eftersom, vad jag förstår, inte många har varit där. Det var också kul att se E i en annan situation än som förstående sjuksköterska. Riktigt cool är hon! Hoppas jag blir utbjuden igen. Jag hade faktiskt köpt nya gummistövlar med klack vilket jag förstått är ett måste i de här kretsarna och det var nog bra med tanke på all lera som fanns. Det roligaste var nog att få sätta på och ta av sakerna på Legato och leda honom ner till hagen igen.. då kändes det nästan som att jag på riktigt var hästkunnig.

Toppenkul var det och som avslutning åt vi av min Toscakaka innan jag for hem igen. Jag fick väldigt brått när jag kollade på mobilen och insåg att jag varit där i tre timmar.. sen när jag kom hem insåg jag att jag ställt om alla klockor utom mobilen och alltså kunnat stanna ett tag till. E måste ju undra varför jag helt plötsligt hade såå bråttom.

På bio med mitt kära pärlhalsband

Gårdagen blev aningens skön.
Inga barn finns här just nu så jag kan göra som jag vill och då kan jag ta ut svängarna för vem ska klaga?
Började dagen på pensionärshumör, d v s vaknade vid åtta, urpigg, satte på mig gympa dojorna och stack ut på en liten joggingtur i Grimsta. Där mötte jag andra pensionärer, lika pigga men med standardutrustningen -gåstavar. Hade även ringt min syster K för att höra om hon ville hänga med men hon bara mumlade något och la på så..

Efter det var det däckbytarrace med syster Y vilket alltid är skitigt och jobbigt och får en faktiskt att börja fundera på en man (typ som är stark och kan lyfta ner grejerna och så..) men sen när allt är fixat är vi så nöjda och alla tankar på en man är passé.

Tog sen ett långt bad och la mig i Adrians mysig rum på det gröna flufftäcket och somnade..

Kvällen spenderades i den överbefolkade Kistgallerian med kompisen P. Får smått panik när det är så många människor på samma plats. Vi såg filmen "Patrik 1,5" vilken var mysig, småputtrig, lite för lång och hade lite för många intimscener som inte direkt tillförde filmen något.. troligtvis där för att chockera den svenska publiken men.. ?

Jag och P käkade sedan det vanlig - hon de indiska,röda kycklingrytan (som hon säger att hon aldrig tagit förrut men som hon tagit alla de gånger som vi varit där). Jag själv åt från det grekiskaköket -saganaki -friterad fetaost. Och det äter jag alltid för jag älskar det.. fösöker testa något nytt men munnen droppar av saliv bara jag tänker på den goda lilla ostbiten.

Idag ska jag ut och - hälsa på min arbetskollega E och rida på hennes ponnys. Vilket låter helt absurt eftersom jag senast satt på en ponny för 32 år sedan på Skansen. Vi får se hur det går.

Värsta stället..

..är där jag bor. Helt otroligt ghetto-stökigt-olyckligt område.
Vi har bott här i åtta år och det har varken blivit bättre eller sämre. Lägenheterna är fina och med rätt kul planlösning. Det är nära både skola, bad och affärer men det är en våldsam segretion här vilket jag inte tror är bra för någon. På den ena sidan Lövstavägen ligger villorna, där cyklar barnen omkring med hjälm och där hjälps man åt att hålla rent. På den andra sidan vägen är det ingen som bryr sig. Soprummet används som allmän skräpstation där allt slängs Utanför dörrarna (vilka ständigt är uppbrutna). Där kissas det och där står de flesta av Åkermyntans kundvagnar sorgligt bortglömda. I mitt område cyklar inga barn med hjälm (förutom mina då.. mycket stolt över det) oftast är det dessutom 2-3 personer på samma cykel. En annan olikhet är parabolantennerna som smyckar ca 90% av alla balkonger i området. Finns knappt synbara på andra sidan Lövstavägen. Hoppas alltid på att slippa få en av dessa gigantiska tefat i mitt huvud när det blåser.. då går man nog sannerligen döden till mötes.

Mitt område är klassat som det värsta och mest brottsbenägna i hela Västerort. För två år sedan mördades en kvinna av sin exman i huset bredvid. Alla på mitt jobb blev oroliga då TV visade bilder från min gård och det sas att kvinnan var i trettioårs åldern med två barn.. det var inte jag.. men jag såg henne bråka med mannen en vecka tidigare, såg rakt in i hennes vardagsrum faktiskt.

Agge har blivit överfallen på väg hem från skolan en fredag kl 12:00. Fick en spark i huvudet och en av killarna smetade sedan blod i hans ansikte och sa att "här får du mitt DNA tll polisen".. fick eskortera honom till och från skolan ett tag efter detta.

Min cykel har blivit stulen och den enda gången som jag ställde den i cykelförrådet här nere så var det någon som låste fast den med en stor kedja.. troligtvis bara på skoj.. det var mycket kul!

Min bil stals från min parkeringsplats för två år sedan vilket var en av de sorgligaste händelserna i mitt liv. Min älskade gamla SAAB Turbo bara borta, med rattlås och allt. Polisen hittade den en månad senare vid ett bad utanför Båstad men då var det försent, en ny bil hade tagit den gamlas plats och SAABen luktade ligister och var rätt sabbad men jag fick köra min älskling hem en sista gång sedan såldes den. Senast jag googlade på bilen befann den sig i Gävle..

Ja, och i natt hände då följande:
Gick och la mig kl 21:30 eftersom jag var dödligt trött. Vid 00:30 har jag en hemsk mardröm om det gamla huset på Fagerstrand och att jag springer omkring på tomten och gömmer mig för att helikoptrarna söker mig och skall troligtvis döda mig.. mycket obehagligt. Vaknar sedan och inser att det faktiskt är en helikopter utanför fönstret som flyger över området på låg höjd i ca 45 min. Fönstrerna fullkomligt skallrar och det dånar som om jag vore stationerad i Kabul (tror jag). Hjärtat går i 120 men slutligen försvinner dånet och jag kan sova. Läste sedan på Text TV i morse om att en man blivit knivskadad vid ett överfall ca 150 m fån mitt hem.
Love it!

Adrian "Trubbel" 11 år

Ja - ännu ett år med den lilla gulleplutten har förlöpt. Varje födelsedag tänker man åtminstone några minuter på hur det var den där dagen då de små (ja, just det -phu) kom ut.
Adrian var störst av alla den kvällen på BB och han var så ful så ful. Ja, han var så ful att jag till och med (gud förbjude) trodde att han hade något fysiskt fel. Förstod inte varför de inte sa något (personalen alltså).. bara la honom på mig och sa grattis. Öronen var inte helt..hmm utfällda kan man väl säga utan såg mer ut som skinnslamsor. Näsan var stor redan då och hade pressats in i ansiktet till en platt, vit ja.. fondvägg..typ.
Men sen så blev han bara sötare och sötare och snällare och gladare än någon jag någonsin träffat. Kunde ligga mitt på vilket golv som helst och bara skratta.. och jag var så lycklig att jag grät och förstod inte varför jag grät men det var väl postnatal-eufori.. hormonerna var bara så på topp.

Nu är han 11 år och söt och mjuk och glad och mycket tålamodsprövande.

Denna dagen började med totalt kaos efter en månads planer. Det är ju liksom så att när saker blir för "hypade" så kan det bli ett fiasko och det blev det med råge i morse. Det hela började egentligen igår då Adrian var lite febrig och gick och la sig tidigt. Agge hade köpt lite hårvax till sin bror och tänkte överraska honom med att lägga det i badrummet med en liten välformulerad hälsning. Menat alltså att Adrian skulle hitta den i morse. Det gjorde han inte. Han hittade den kl 00:30 i natt och febrig och irriterad hörde man en röst från badrummet svärandes över den "jävla skiten" som hade lämnats åt honom. Agge hörde detta och bråk - mitt i natten- utbröt. Jag förstår ju klart varför Agge blev sårad och efter ett tag lugnade sig allt och all sov. Tills i morse. Då det var dags för sång, presenter och bakelse. Agge vägrade att ställa upp och med hetsiga viskningar tvingade jag honom att ta sitt förnuft till fånga och skärpa sig - det var ialla fall Adrians dag. Trodde jag nått fram men..
Efter sången (som sjöngs enbart av mig) kastade Agge presnterna på sin bror, gormade något och stack tillbaka till sitt rum. Jag blev tokig och följde efter - igen bedjandes att han skulle ta sitt förnuft till fånga- men helt lönlöst. Vid denna tidpunkt hör jag sedan snyftningar från Adrians rum och hittar honom gråtandes under en mängd väl igenomtänkta presenter och.. ja.. suck, suck, suck.

Ikväll har dock släkten varit här och vi har ätit tacos och en gigantisk tårta. Adrian var nog mest nöjd med moster Kerstis present - Björn-Borg-kallingarna (även om det nu är gift i dem. Mycket trevlig kväll!

Agge och jag är fortfarande inte vänner och jag och hans far har bestämt straffet - Ingen mobil på 4 dagar (eller mindre om jag nu ser något tecken till förbättring. Hårt va?

Ledig måndag

Har i princip bara slappat efter tvätt och städ och handling. Har så förtvivlat ont i magen och har haft det den senaste veckan. Känner igen besvären men nu är de ruskiga. Troligtvis ulcus (hoppar över mina vanliga cancerdiganoser.. måste försöka vara lite positiv) och jag käkar syrahämmande medel som bara den och dricker grönt te och vitt bröd (som av någon anledning känns snällt). Det jag inte gör är
-dricker kaffe el te.
-röker.
-dricker alkohol.
-äter kryddstarkmat.
-dricker läsk.
Fy, fy vad trist alla mina små laster raderade på en gång vilket självklart leder till att humöret är tjurigt och fullständingt oinspirerande.

I morgon ska jag och Adrian gå på vandring med mellanstadiet eftersom lärarna inte vågar låta honom göra det ensam. Det kommer ta fram till kl 14:00 ute i någon blöt och kall skog någonstans och sedan ska jag åka och... jobba!

Nä usch vad jag är gnällig jag låter ju som.. en nära släkting till mig.
Ja, just det killen som skulle köpa synthen kom aldrig heller fastän vi avtalat tid och jag hade gått upp extra tidigt på min sovmorgon (jobbade ju hela helgen) - hur surt är det då? Han var så väldigt trevlig och frågvis under gårdagens tre samtal och så ... ingenting! Det var tänkt som bidrag till Agges nya gitarr.. suck

Prat med skolan igen

Var igår uppe i Adrians klass efter det att de hade slutat för dagen. Kände att jag måste dra det här med den omöjliga mattesituationen med båda lärarna. Jag förklarade att det inte fungerar för Adrian att arbeta med matte som de gör i klassen för att det absolut inte leder till glädje för någon, andra alternativ måste erbjudas.

Problemet med matten i skolorna idag är att det skall vara en så stor mångfald som möjligt i räknespråket. Man skall inte bara kunna räkna i huvudet eller ställa upp de fyra räknesätten utan man skall också kunna "subtraktion bakifrån med plus" (?) "räkna talsorterna för sig själva" o s v. Det här är komplicerade saker för mig vilket gör de totalt omöjliga för någon vars koncentration är på noll. Ja, så efter det jag sagt vad jag ville så kom vi överens om att Adrian skall få räkna med ett speciellt dataprogram som gör att han kan sitta ensam och som påminner lite om "Robo-memo" och "Brain-training". Desstuom kommer de trycka upp stenciler som inte är för avancerade men som inkluderar lätta och svåra tal och arbete med miniräknare.

Det är i alla fall en början och Adrian lät positiv - än så länge.
Han hade dessutom Engelska diagos idag vilket vi tränade på igår kväll. Läxläsningen gick rätt bra d v s han kunde alla moment men hans motivation hade kunnat vara bättre. Väntar nu på att han skall komma hem så jag får höra hur det gått. Ska själv iväg och jobba exakt hela helgen så hurra för det - ännu fler människor som behöver hjälp och ömhet medan jag mest känner för att dra en filt över mig och vakna om en vecka.

Måste väl skriva att Agge däremot fick VG på sitt matteprov igår och var mycket lycklig över det speciellt när Daddy sa "You´re making me proud boy - there might be an Armani shirt in there for you!" Visst det kan man mäta sig med... men han är bra -Agge alltså - en riktig liten klippa!

Agges rum färdigt

Innan allt skedde med Adrian igår gjorde jag något farligt, farligt men härligt härligt. Jag åkte till IKEA och tog en kredit och gick sedan in med Agge och handlade allt vi ville ha till hans rum. Det blev bl a
-Träpersienner.
-Massor av kuddar.
-Stor golvlampa.
-Matta.
-Väggdekorationer.
Super kul var det och allt är inte färdigt än men jag visar ialla fall det som är just nu.

Mattekväll med Adrian

Har inte tittat på TV ett endaste dugg de senaste veckorna. Det är bara plugg, plugg, plugg.

Adrian har inte gjort någon matte alls i skolan de senaste fem-sex veckorna men förväntas göra sin matteläxa som alla andra d v s fem-sex veckor från var han egentligen befinner sig. Så här gick kvällen.
Först hade vi Engelska läxa eftersom han även har stort prov på fredag. För att göra det lite lättare bjöds Agge och hans kompis André in till Adrians rum för dramatisk högläsning med frågesport -glosorna. Jättekul! Adrian hann aldrig riktigt fatta att vi pluggade och Agge och kompisen skrattade rått åt varandras löjliga uttal.

Sedan var det dax för matteläxan.
Adrian sätter sig motvilligt bredvid mig på stolen.
Adrian börjar skrika innan vi ens har öppnat boken hur han hatar matte och vägrar göra "den här jävla skiten".
Sen kastar han pennan i väggen så udden går av och det blir ett märke(på de fint målade tapeterna).
Ut och vässar pennan i köket.
In igen, nu dunkar Adrian knytnävarna i bordet och skriker att jag ska "dra ut ur mitt rum!".
Sätter mig ner bredvid och säger att jag kan skriva alla tal om han räknar ut dem.
Adrian vägrar att se i boken eller på det jag har skrivit. "Jag är dum i huvudet- fattar du inte det" skriker han.
Ja, men Adrian säger jag med tålamodig röst, snälla kan du inte titta här, det är inte så svårt som du tror.
"Jo det är det visst det, ut ur mitt rum" ropar han ännu högre och nu kastas pennan med förnyad kraft in i väggen.
Börjar känna mig irriterad men kväver detta och fortsätter med den där återhållsamt irriterande tålmodiga rösten och jag tänker - inte ge upp, inte ge upp om och om igen.
Adrian är högexplosiv nu så vi ringer till "Daddy".
Han gör sitt bästa med motiverande samtal och säger att nu tror han att Adrian har lugnat sig och är villig att försöka igen.
Så vi provar igen.
Jag pekar på 63 x 3 och Adrian tittar i taket. Jag säger "ok jag kan räkna ut det men du måste titta".
"Så f-n heller, jag hatar den här jävla skiten".
Snart börjarknytnävarna vevas framför mitt ansikte och jag inser att vi måste ta en paus trots att kl är 21:30. (Har alltså hållt på ca 2 h).
Jag går ut och går. Kommer tillbaka. Adrian har lagt sig, släckt alla lampor. Han har gett upp. Går in och pratar med honom och han är sååå ledsen och uppvarvad, ligger i en liten hopprulla boll. Han är övertygad om sin egen oduglighet och att han absolut kommer att vara hemlös om tio år så han ska minsann njuta av sitt rum och sin säng i natt. Han säger att han har gett upp, varför föddes han när han inte kommer att bli något? o s v, o s v.

Håller varandra hårt och han och jag hatar och älskar varandra samtidigt. Så himla jobbigt. Men vad ska jag säga: "Adrian, nu orkar jag inte mer" Det finns inte utrymme för det. Men nu ska hjälpen skaffas. Även om han får någon slags medicin för detta så är han trots allt sorgligt långt efter vilket måste lösas på något sätt. "Skicka mig på matteläger" sa han. Ja finns det sånna så får han åka direkt!
Gick trots allt i väg till skolan med hopp om livet i morse. Han har faktiskt inte avsiktligt skolkat än p g a detta vilket är underligt men glädjande.

Trubbel med Adrian

Herre Gud vilken vecka!

Det går riktigt, riktigt dåligt för Adrian i skolan och det finns ingenting som jag kan göra åt det vilket är enormt frustrerande. Han har ju genomgått en hel del utredningar för sina koncentrationsproblem men utan att ha fått någon egentlig diagnos. Detta har pågått sedan sexårs då han mest var temperamentsfull, högexplosiv, otäckt verbal och avvek från skolan lite då och då. Men åren går och hans temperament har väl blivit bättre men inte hans okoncentration. Han har en normal begåvning enligt utredningen men kan inte sitta stilla tillräckligt länge för att läsa och förstå de uppgifter som han får. Han är extremt glömsk, tappar bort grejer (dyra, viktiga saker) och exploderar ibland när det går för långt. Våra läxläsningskvällar kan ibland vara trevliga (15 % av tiden) eller riktigt otrevliga. Det är skrik, personliga angrepp, slag, en knytnäve som vevas framför ansiktet (alltså inte av mig)samtidigt som jag med lugn, tålamodig röst skall sålla bort alla okvädesord och inte glömma bort hur mycket jag älskar honom. Det här är mycket svårt! Jag har lämnat hemmet ett antal gånger för att lugna ner mig och jag har även kastat hans läxböcker tvärsgenom rummet vid ett annat tillfälle (inte vidare stolt för det det..).

Det blir inte bättre av att skolan verkar helt handfallen av allt. Vi har suttit i möten om Adrian i sex år och allt som har hänt var att Adrian blev tilldelad en speciallärare under fem veckor för att hålla på med ett dataprogram "Robo-memo" som skall höja koncentrationen hos dessa barn. Han fungerade RÄTT så bra under denna tid och sen var det sommarlov och allt var lugnt. Det är också märkligt att han kan vara så normal under loven och helgerna för att sedan rusa runt i klassrummet, ligga på soffan, bli utburen ur klassrummet o s v de övriga dagarna. Hans kompisar är än så länge rätt bussiga men det finns tydligen någon som har skrivit "ADHD-barn" och "missfoster" på hans bänk och det värmer ju inte direkt i hjärtat. Dessvärre vet han inte själv vem det kan vara för han säger att han inte har några direkta fiender i klassen.. och ja, med sånna vänner så behöver man kanske inte heller fiender.

Nu har det i alla fall varit flera krismöten med klasslärarna och barnpsykologen och de skulle höra av sig i torsdags och - ingenting har hänt!
Man blir gråtfärdig, vad kommer att hända om han inte får hjälp? Han har själv sagt att "Ja, mamma, jag kan faktiskt inte lova att jag inte hamnar i fängelse en dag - hälsar du på mig då?" Och på det svarar man:...........................

Det är bra kämpigt kan jag lova och jag skulle så gärna vilja stoppa tillbaka honom i min mage en vecka eller så för att han ska få lite lugn och ro.. jag med.

Adrians rum färdigt!

Äntligen!
Vilket totalt oflyt jag har haft den senaste tiden:
1. Spisen sönder i över två veckor.
2. Datorn sönder i nio dagar.
3. Bilen på verkstaden (efter försäkringstrubbel i 4 månader då en lastbil körde in i mig och nästan tog kål på oss alla!)
4. Adrians problem i skolan har bara eskalerat. Nu finns det ingen återvändo nu måste vi in i systemet och få kunnig hjälp för annars kommer det här sluta riktigt illa :(
5. Jag höll föredrag på konferensen om mitt eget arbete som jag kunde som ett rinnande vatten.. men min scenskräck är så enorm att hjärtat höll på att bulta sig ut ur bröstet, handflatorna formligen droppade av svett och min röst - min röst lät som en kastrerad mans i hela tio minuter innan lugnet kom. Herre Gud det är pricis lika jobbigt som att flyga och helt ologiskt att oroa sig över.
6. Jag håller på att jobba ihjäl mig käns det som och att ständigt oroa sig för andra både på jobbet och hemma är.. hmm.. tärande.
7. Agges rum är kvar och jag ser så INTE fram emot det fastän det brukade vara min käraste hobby att fixa.

Fick i alla fall lite hjälp av min ex man - barnens far - men jag ska hälsa att det var ingen höjdar idé att sätta upp en foto-tapet från Bauhaus (tyckte den var nästan lite billig..). Vi var ändå två och han kunnig men perfekt blev det inte direkt men rätt snyggt.
Så tack för det!