Mattekväll med Adrian

Har inte tittat på TV ett endaste dugg de senaste veckorna. Det är bara plugg, plugg, plugg.

Adrian har inte gjort någon matte alls i skolan de senaste fem-sex veckorna men förväntas göra sin matteläxa som alla andra d v s fem-sex veckor från var han egentligen befinner sig. Så här gick kvällen.
Först hade vi Engelska läxa eftersom han även har stort prov på fredag. För att göra det lite lättare bjöds Agge och hans kompis André in till Adrians rum för dramatisk högläsning med frågesport -glosorna. Jättekul! Adrian hann aldrig riktigt fatta att vi pluggade och Agge och kompisen skrattade rått åt varandras löjliga uttal.

Sedan var det dax för matteläxan.
Adrian sätter sig motvilligt bredvid mig på stolen.
Adrian börjar skrika innan vi ens har öppnat boken hur han hatar matte och vägrar göra "den här jävla skiten".
Sen kastar han pennan i väggen så udden går av och det blir ett märke(på de fint målade tapeterna).
Ut och vässar pennan i köket.
In igen, nu dunkar Adrian knytnävarna i bordet och skriker att jag ska "dra ut ur mitt rum!".
Sätter mig ner bredvid och säger att jag kan skriva alla tal om han räknar ut dem.
Adrian vägrar att se i boken eller på det jag har skrivit. "Jag är dum i huvudet- fattar du inte det" skriker han.
Ja, men Adrian säger jag med tålamodig röst, snälla kan du inte titta här, det är inte så svårt som du tror.
"Jo det är det visst det, ut ur mitt rum" ropar han ännu högre och nu kastas pennan med förnyad kraft in i väggen.
Börjar känna mig irriterad men kväver detta och fortsätter med den där återhållsamt irriterande tålmodiga rösten och jag tänker - inte ge upp, inte ge upp om och om igen.
Adrian är högexplosiv nu så vi ringer till "Daddy".
Han gör sitt bästa med motiverande samtal och säger att nu tror han att Adrian har lugnat sig och är villig att försöka igen.
Så vi provar igen.
Jag pekar på 63 x 3 och Adrian tittar i taket. Jag säger "ok jag kan räkna ut det men du måste titta".
"Så f-n heller, jag hatar den här jävla skiten".
Snart börjarknytnävarna vevas framför mitt ansikte och jag inser att vi måste ta en paus trots att kl är 21:30. (Har alltså hållt på ca 2 h).
Jag går ut och går. Kommer tillbaka. Adrian har lagt sig, släckt alla lampor. Han har gett upp. Går in och pratar med honom och han är sååå ledsen och uppvarvad, ligger i en liten hopprulla boll. Han är övertygad om sin egen oduglighet och att han absolut kommer att vara hemlös om tio år så han ska minsann njuta av sitt rum och sin säng i natt. Han säger att han har gett upp, varför föddes han när han inte kommer att bli något? o s v, o s v.

Håller varandra hårt och han och jag hatar och älskar varandra samtidigt. Så himla jobbigt. Men vad ska jag säga: "Adrian, nu orkar jag inte mer" Det finns inte utrymme för det. Men nu ska hjälpen skaffas. Även om han får någon slags medicin för detta så är han trots allt sorgligt långt efter vilket måste lösas på något sätt. "Skicka mig på matteläger" sa han. Ja finns det sånna så får han åka direkt!
Gick trots allt i väg till skolan med hopp om livet i morse. Han har faktiskt inte avsiktligt skolkat än p g a detta vilket är underligt men glädjande.