Firat av mor och far

I fredags såg i alla fall jag osh systrarna till att vi kom ut på restaurang med mor och far. Vi hade bestämt oss för grekisk mat. Stället låg inne vid Fridhemsplan och två tvärgator bort, litet men med rätt gullig/prålig inredning. Tog ca 1 timme innan förrätterna kom (då hade vi dessutom kunnat se folk som kom och beställde take away i en strid ström få det dem ville).
Vi hann bli rätt fulla innan maten dukades upp alltså. Jag och syrrorna hade beställt moussaka och tre minuter innan den sattes på bordet hörde vi allihopa hur mikrovågsklockan gick varm inne i restaurangköket. Japp det var vår "micromat" som sedan serverades.. ljummen..

Mamma försökte komma med några elaka kommentarer efter vårt senaste bråk men jag lät det rinna av med hjälp av små nyp av Yvonne som satt bredvid mig och såg orolig ut. Jag var trevligheten själv. Typ.

Kändisen Björn Gustafsson satt precis bredvid oss och syster Kersti försökte förklara detta, att en "kändis" satt precis bredvid oss, för min halvdöva far (dålig idé). Han börjar sedan helt odiskret att fråga högt och tydlig "Var sitter kändisen då?" Tid för mig att gå på toa.

Maten åts upp och jag ock Kersti tog på hemvägen en sväng förbi Råcksta Krog, drack en öl, blev uppraggad av finska Jarmo och sedan ragglade jag och Kersti vidare. Kvällen avslutades sedan med en 2 km blöt och kall promenad från Hässelby Strand till Hässelby Villastad. Det är fan konstigt att när det gäller den biten så är allt som det var för 20 år sedan - inte en buss - helt öde - och självklart är jag fortfarande iklädd skor med alldeles för höga klackar för.

Suck!!

Min superstar

Kanske blir det lite tjatigt att bara prata om mina barn och hur fantastiska de är (eller korkade i och för sig - kom just i håg det förra inlägget).
I alla fall så blev ju Adrian ("Trubbel") utvald att medverka i ett UR-program om rasism som ni hörde. Denna unge man som inte talade mycket innan 4-års ålder och sedan efter 4-års ålder var mycket ottydlig med det han sa (t ex "Dölk" = Coca-Cola -inte glasklart direkt!).

Inspelningen var igår. De hämtade honom med taxi och mötte upp honom i entrén och spelade in det hela och satte honom sedan i en taxi hem igen. Mycket coolt va??
När jag kom hem var jag sprickfärdig av nyfikenhet.
"Hur var det?"
"Vad sa du?"
"Vad var frågorna?"
"Vad sa du?"
och
"Vad sa du?"

Adrian gav mig sedan en utförlig redovisning av taxibilarna - märken, ungefärlig hastighet de körts, taxichaufförerenas samtalsämnen, killen Douglas, strålkastaren från vänster, den svarta stolen, filmkameran och att..ja.. en sak som han hade sagt under filmningen hade fått någon i produktionsteamet att gråta.
"Ja - men V-A-D S-A D-U???" sa jag igen..
"Ääää, det kommer jag inte ihåg men de tyckte det var bra i alla fall och hon som grät, hon grät verkligen"

Jaha...!?

Våldsamt bråk

Först uräkten:
Jag hade faktiskt jobbat torsdag, ffredag, lördag, söndag och måndag.

Jag hade pluggat "lagar och domstolar" i 2 (!) timmar mede Agge inför provet idag.

Jag hade sedan pluggat 40 minuter diktamen med Adrian.

Jag var trött, sliten och hade just satt mig i TV-stolen.

Då börjar ett totalt menlöst och högljutt bråk där båda mina söner skriker på "mamma" - de är 11 och 14 år och jag ska alltså lägga mig i fajten. Not. Bråket fortsätter och varvas för varje sekund upp mer och mer. Nu springer de båda runt som rödflåsiga vildar och försöker "kicka" varandra eller få in en välriktad och hård "ryggdunk".

Jag måste förstås resa på mig efter en stund men blandar mig inte in i bråket förrän slagen börjar se extremt livsfarliga ut - då går jag i mellan. De bryr sig inte. Jag existerar inte för dem. De flyr till ett annat rum och - fortsätter. Så här håller det på ytterligare ett tag tills jag känner att "Nu, fan räcker det!!" Jag närmar mig Agges rum, själv nu JÄTTEARG och sparkar upp dörren och ... ... ... den lossnar.
Mycket enkelt faktiskt (självklart har ju dörren varit med om en hel del igenslagningar under åren och säkert var min lilla spark bara en slump som gjorde det hela så dramatiskt.

Men..

Bråket avbryts i alla fall och ungarna SER mig för första gången på ett tag men de ser faktiskt livrädda ut som om jag skulle vara någon slags galning!!?
Jag?

Beroendenatur

Ja, nu är det ju väldigt viktigt att detta med motionen inte går helt överstyr.. men det är ju så kul med förändringar.. ett tag.. men jag vet att jag har en tendens att överdriva när saker blir kul.
Kommer spontant ihåg "versen" som jag skulle skriva till den omtyckte överläkaren som slutade hos oss. Det hela spårade ur något otroligt och "versen" blev ett "ode" med en fruktansvärt genomtänkt och överdriven samling strumpor..! Fråga mig inte hur det hela landade där från en enkel liten vers. Den stackars läkaren måste ju ha blivit vettskrämd när han fick höra den våldsamt långa och välgenomtänkta versen.. han måste ju ha tänkt: "stalker", "galning" "kokande familjekanin". Usch - mycket pinsamt när jag tänker på det.. Och för att inte glömma denna ohälsosamma frenesi bjuder jag på den läckert brunbrända damen - så det kan bli!

Adrian har blivit utvald att vara med i ett UR-program och tala om Rasism. Han är mycket stolt över detta och var ensam utvald i sin skola efter det att UR-produktionen gjort sitt besök där. "Ja, men vad sa du då som fick dem att välja dig?" frågade jag honom varmed han mumlade en del och vred på sig. Till slut fick jag svaret att "Ja, jag undrade vem som bestämde att 'vita' var mer värda än 'bruna', och varför då".. och så fortsatte en lång utläggning som var så lång att den inte går att riktigt återskapa, men jag fattade iallafall lite av varför de ville att han skulle vara med. Han spårar också ur totalt när han har flyt och det blir nog lite frenesi där också. Förövrigt njuter han av sitt liv just nu och går och sjunger på Petters "Det går bra nu..". Expressen, Råd och Rön, Västerort, UR.. vilken stjärna..!
Hmmm.. men så länge han är glad så är det ett sant nöje att vara hans mor också.

Ont lite här och där..

Karvandet i nacken gick bra förutom att jag måste säga att mottagningen som jag gjorde detta på käns lite.. sjavig.. så att säga. Den ligger i en ombyggd lägenhet i Storamossen och väntrummet är minimalt (får plats med två-tre personer). Färgen flagar från väggarna och de blå tossorna som man skall sätta på fötterna är smutsiga och användna åtskilliga gånger. Dessutom är "doktorn" (som sagt) aningens närsynt och under gårdagen var hon också rejält försenad! - så min 30 min konultation bantades raskt ner till 10 minuter med hastigt bortskrapade fläckar på kuppen. Mycket dåligt tycker jag för nu måste jag dit en gång till för att ta bort min värstingfläck som jag verkligen ville bli av med.

Agge var med för att kolla om han kanske skulle palla trycket av blod och bedövningssprutor om han nu skulle läsa till läkare. Det var inget problem - med tanke på att allt var över på ett kick och den enda fråga som ställdes var om jag var allergisk..!!

Nåja. Agge offrade sig sedan och var ute och sprang med sin gamla mamma. Helt ok faktiskt. Han är kul och vi lyssnar mycket på musik.. undrar dock om vi kanske ser lite töntiga ut(!?) Vi hade i alla fall inte på oss de gula reflexvästarna ;-) Agge vägrar dem.

Idag däremot har jag testat min cykel inför cykelfärderna till jobbet som det skall börjas med i morgon. Det blåste rätt bra idag så jag inte säga att det hela var helt behagligt. Jag cyklade dock till min kära syster Kersti och tvingade ut henne på en joggingtur och vi flåsade på i ett mycket makligt tempo vill jag lova. Nu har jag förstås lite ont i min kropp för jag har ju som varje år börjat för häftigt. Tror ju alltid att de gamla takterna sitter kvar men glömmer att jag är en något ålderstigen dam med sur höft. Nåja det löser sig.
Tredje dagen utan pinnarna och inga direkta humösrvängar har noterats enligt barnen!!

Vårstädning pågår

Japp - plåstret slaskades på i morse och gympaskorna dammades av och jag sprang hela vägen till tandläkaren (hela 500m)!!
Nu är det vårstädning i kroppen som gäller.
-Håret avklippt (feta männsikor ska inte ha kort hår vilket gör att jag alltså MÅSTE gå ner några kilo - bra tänkt va??!)
-Tänderna åtgärdade hos Tandläkare Abrahamsson. En människa som inte direkt är känd för sina milda fingrar utan mera tar ett hårt grepp om käften och sen karvar bort tandstenen (Han har jobbat några år i Afrika och då var det primitivt har han berättat).
-Plåster på plats och röksuget har inte gjort sig påmint. Plåstert kliar dock något fasligt så jag tror att jag tar bort det efter dag två - den jävliga!
-Leverfläckarna skall även de få sig en match i morgon då jag beger mig till ytterligare en karvande människa som dessutom är väldigt närsynt. (Jag ska ringa in mina fläckar med turschpenna så att det inte blir några obehagliga överraskningar).

Käns riktigt bra faktiskt.
Var även på utvecklingssamtal med Agge under dagen. Alla lärare hade samma sak att säga. Han har hjärna men är slö och måste höja ambitionsnivån för att få riktigt utmärkta betyg. "Hmmm.. hmmm.. harkel.." var Agges uttömmande svar.

Nu - mot jobbet!!

This is it!

Nu är det dax!
Våren är inom räckhåll. Vadslagningen är igång på jobbet, race bokade, Agge som säger "Nu ska vi ut och springa tre gånger i veckan" o s v o s v..
Nytt liv alltså.
Åhh, herregud alla mina laster.. alla mina "slödagar innan jobbet" alla mina "ååå en härlig ostmacka med masssssa Bregott" och aj, aj, aj - inga mer cigg!

Jag är liksom två personer i en kropp. Den härliga friska människan som älskar att springa så länge som benen bär och som älskar endorfinkicken efteråt.. och så den veka... som anser att livet är hårt och att belöningar och tröst kan betalas ut med en ensam cigarett på balkongen. Jag avskyr dock doften av rök och nikotin men av någon obehaglig anledning sammanknippas dessa alltså med belöning och eufori. Jag tjuvröker! Jag skäms och smyger och lovar att sluta - men det är så svårt och jag faller ALLTID tillbaka - speciellt under varma sommarkvällar med min kära syster.
Detta kommer alltså betyda - Inget umgänge med henne på ett tag och Nikotinplåster.
Känner mig deppig redan.

Varför är det förbjudna alltid så mer spännande? Varför finner jag ursäkter i usla filmrepliker som "If you kill all my demons, you might kill all my angels too"?
Jag har slutat så många gånger att jag slutat räkna dem. Jag vet att den andra dagen efter totalt rökstopp är den jävligaste - det är då deppigheten infinner sig och jag tänker "Jaha.. och nu då..?"
Jag jobbar med folk som dör av lungcancer och jag ser deras fasansfulla slut och jag läser texterna på ciggpaketen.. men ändå..
Det kommer att bli hårt.

Har köpt in plåster, har fokuserat länge på detta men jag känner mig ändå såååå svag.
Jag antar att jag får tänka att detta är en livslång kamp och att jag alltid kommer att vara en "rökare" som avstår, precis som en fd alkis alltid kommer att vara en alkoholist. Det måste göras.
Förlåt alla om jag är vresig och låg ett tag - men det brukar gå över på en vecka (har ju slutat förr). Sen får vi se vad denna 38 kropp verkligen går för!

Härliga tider i skidbacken

Äntligen kom vi alltså iväg på vår mini-skidsemester, från torsdag till söndag i Orsa. Min vänliga vän A har en stuga där och hennes båda gossar höll mina båda gossar sällskap så både jag och vännen kunde avnjuta egna skidturer och andra stunder utan ständigt häng med barn.

Trodde aldrig att jag skulle få åka skidor igen.. det är ju så fasligt dyrt nu för tiden och ååå vad jag njöt. Allt kändes bekant, och visst fungerade ben och kropp som de skulle (låren brände något fruktansvärt dock och fotknölarna!! herregud fotknölarna!). Det kändes precis som förr och luktade som förr och ankarliften fick mig alldelses tårögd av nostalgi.

Jag var härligt ocool eftersom det faktiskt var 20 år sedan jag befann mig på fjällsemester. Mina skidor var för gamla så jag kunde inte hyra pjäxor till dem utan blev tvungen att hyra ett par "Carving"-skidor - vad fan är det?? Min overall kom från den icke moderiktigt kollektionen d v s från 70-talet någon gång och bars väl senast av min mor som aldrig heller varit ett modelejon. Dock fanns det ett par stackare i samma situation som jag (d v s som inte heller haft råd med flashiga kläder) och de hade båda två mintgröna jackor och "tjockisar" med gula och blåa och röda små tyglappar på.. så jag tog rygg på dem..

Adrian överraskade med att bemästra.. typ.. liften. Han åkte mest för sig själv men tog sig igenom alla backar även de svåra (!). Agge plogsvängde stabilt ner för fjällen och de gånger som jag åkte med Adrian fick jag plocka upp hans stavar som han av någon anledning hade väldigt svårt att få fast på sina handleder.

Min kompis är ju egentligen mycket sjuk och ska ta det lugnt vilket innebar en extra börda för mig eftersom jag då skulle bära allting mellan olika ställen (läs 20kg ryggsäck med mat och termosar för sex personer). Förutom det märktes det knappt att hon var så sjuk, fast ja, hon somnade direkt vid ankomsten till huset varje kväll och jag skötte all mat och så , men det var det värt. Mycket duktigt av henne att faktiskt leva så mycket det går utan att vara oaktsam.

Resan dit gick över förväntan bra och i lagom takt vilket alltså betyder att jag inte irriterade andra bilister med min försktiga körning.. vi rörde oss nog normalt vill jag påstå. På hemvägen var det mest snökaos men det fixade vi också över förväntan. Det är konstigt det där med bilfärder att man sitter och räknar ner mil efter mil och blir så glad när det bara är 6 mil kvar till Stockholm.. men sen blir man straxt ledsen igen när man väl svängt av mot Jakobsberg och hemtrakterna... semestern över och allt ser så grått och trist ut.
Får komma ihåg det där som någon sa att "det är inte målet som resan handlar om utan färden dit"... eller nåt.