Äntligen kom vi alltså iväg på vår mini-skidsemester, från torsdag till söndag i Orsa. Min vänliga vän A har en stuga där och hennes båda gossar höll mina båda gossar sällskap så både jag och vännen kunde avnjuta egna skidturer och andra stunder utan ständigt häng med barn.
Trodde aldrig att jag skulle få åka skidor igen.. det är ju så fasligt dyrt nu för tiden och ååå vad jag njöt. Allt kändes bekant, och visst fungerade ben och kropp som de skulle (låren brände något fruktansvärt dock och fotknölarna!! herregud fotknölarna!). Det kändes precis som förr och luktade som förr och ankarliften fick mig alldelses tårögd av nostalgi.
Jag var härligt ocool eftersom det faktiskt var 20 år sedan jag befann mig på fjällsemester. Mina skidor var för gamla så jag kunde inte hyra pjäxor till dem utan blev tvungen att hyra ett par "Carving"-skidor - vad fan är det?? Min overall kom från den icke moderiktigt kollektionen d v s från 70-talet någon gång och bars väl senast av min mor som aldrig heller varit ett modelejon. Dock fanns det ett par stackare i samma situation som jag (d v s som inte heller haft råd med flashiga kläder) och de hade båda två mintgröna jackor och "tjockisar" med gula och blåa och röda små tyglappar på.. så jag tog rygg på dem..
Adrian överraskade med att bemästra.. typ.. liften. Han åkte mest för sig själv men tog sig igenom alla backar även de svåra (!). Agge plogsvängde stabilt ner för fjällen och de gånger som jag åkte med Adrian fick jag plocka upp hans stavar som han av någon anledning hade väldigt svårt att få fast på sina handleder.
Min kompis är ju egentligen mycket sjuk och ska ta det lugnt vilket innebar en extra börda för mig eftersom jag då skulle bära allting mellan olika ställen (läs 20kg ryggsäck med mat och termosar för sex personer). Förutom det märktes det knappt att hon var så sjuk, fast ja, hon somnade direkt vid ankomsten till huset varje kväll och jag skötte all mat och så , men det var det värt. Mycket duktigt av henne att faktiskt leva så mycket det går utan att vara oaktsam.
Resan dit gick över förväntan bra och i lagom takt vilket alltså betyder att jag inte irriterade andra bilister med min försktiga körning.. vi rörde oss nog normalt vill jag påstå. På hemvägen var det mest snökaos men det fixade vi också över förväntan. Det är konstigt det där med bilfärder att man sitter och räknar ner mil efter mil och blir så glad när det bara är 6 mil kvar till Stockholm.. men sen blir man straxt ledsen igen när man väl svängt av mot Jakobsberg och hemtrakterna... semestern över och allt ser så grått och trist ut.
Får komma ihåg det där som någon sa att "det är inte målet som resan handlar om utan färden dit"... eller nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar