This is it!

Nu är det dax!
Våren är inom räckhåll. Vadslagningen är igång på jobbet, race bokade, Agge som säger "Nu ska vi ut och springa tre gånger i veckan" o s v o s v..
Nytt liv alltså.
Åhh, herregud alla mina laster.. alla mina "slödagar innan jobbet" alla mina "ååå en härlig ostmacka med masssssa Bregott" och aj, aj, aj - inga mer cigg!

Jag är liksom två personer i en kropp. Den härliga friska människan som älskar att springa så länge som benen bär och som älskar endorfinkicken efteråt.. och så den veka... som anser att livet är hårt och att belöningar och tröst kan betalas ut med en ensam cigarett på balkongen. Jag avskyr dock doften av rök och nikotin men av någon obehaglig anledning sammanknippas dessa alltså med belöning och eufori. Jag tjuvröker! Jag skäms och smyger och lovar att sluta - men det är så svårt och jag faller ALLTID tillbaka - speciellt under varma sommarkvällar med min kära syster.
Detta kommer alltså betyda - Inget umgänge med henne på ett tag och Nikotinplåster.
Känner mig deppig redan.

Varför är det förbjudna alltid så mer spännande? Varför finner jag ursäkter i usla filmrepliker som "If you kill all my demons, you might kill all my angels too"?
Jag har slutat så många gånger att jag slutat räkna dem. Jag vet att den andra dagen efter totalt rökstopp är den jävligaste - det är då deppigheten infinner sig och jag tänker "Jaha.. och nu då..?"
Jag jobbar med folk som dör av lungcancer och jag ser deras fasansfulla slut och jag läser texterna på ciggpaketen.. men ändå..
Det kommer att bli hårt.

Har köpt in plåster, har fokuserat länge på detta men jag känner mig ändå såååå svag.
Jag antar att jag får tänka att detta är en livslång kamp och att jag alltid kommer att vara en "rökare" som avstår, precis som en fd alkis alltid kommer att vara en alkoholist. Det måste göras.
Förlåt alla om jag är vresig och låg ett tag - men det brukar gå över på en vecka (har ju slutat förr). Sen får vi se vad denna 38 kropp verkligen går för!