Först uräkten:
Jag hade faktiskt jobbat torsdag, ffredag, lördag, söndag och måndag.
Jag hade pluggat "lagar och domstolar" i 2 (!) timmar mede Agge inför provet idag.
Jag hade sedan pluggat 40 minuter diktamen med Adrian.
Jag var trött, sliten och hade just satt mig i TV-stolen.
Då börjar ett totalt menlöst och högljutt bråk där båda mina söner skriker på "mamma" - de är 11 och 14 år och jag ska alltså lägga mig i fajten. Not. Bråket fortsätter och varvas för varje sekund upp mer och mer. Nu springer de båda runt som rödflåsiga vildar och försöker "kicka" varandra eller få in en välriktad och hård "ryggdunk".
Jag måste förstås resa på mig efter en stund men blandar mig inte in i bråket förrän slagen börjar se extremt livsfarliga ut - då går jag i mellan. De bryr sig inte. Jag existerar inte för dem. De flyr till ett annat rum och - fortsätter. Så här håller det på ytterligare ett tag tills jag känner att "Nu, fan räcker det!!" Jag närmar mig Agges rum, själv nu JÄTTEARG och sparkar upp dörren och ... ... ... den lossnar.
Mycket enkelt faktiskt (självklart har ju dörren varit med om en hel del igenslagningar under åren och säkert var min lilla spark bara en slump som gjorde det hela så dramatiskt.
Men..
Bråket avbryts i alla fall och ungarna SER mig för första gången på ett tag men de ser faktiskt livrädda ut som om jag skulle vara någon slags galning!!?
Jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar