Trubbel med Adrian

Herre Gud vilken vecka!

Det går riktigt, riktigt dåligt för Adrian i skolan och det finns ingenting som jag kan göra åt det vilket är enormt frustrerande. Han har ju genomgått en hel del utredningar för sina koncentrationsproblem men utan att ha fått någon egentlig diagnos. Detta har pågått sedan sexårs då han mest var temperamentsfull, högexplosiv, otäckt verbal och avvek från skolan lite då och då. Men åren går och hans temperament har väl blivit bättre men inte hans okoncentration. Han har en normal begåvning enligt utredningen men kan inte sitta stilla tillräckligt länge för att läsa och förstå de uppgifter som han får. Han är extremt glömsk, tappar bort grejer (dyra, viktiga saker) och exploderar ibland när det går för långt. Våra läxläsningskvällar kan ibland vara trevliga (15 % av tiden) eller riktigt otrevliga. Det är skrik, personliga angrepp, slag, en knytnäve som vevas framför ansiktet (alltså inte av mig)samtidigt som jag med lugn, tålamodig röst skall sålla bort alla okvädesord och inte glömma bort hur mycket jag älskar honom. Det här är mycket svårt! Jag har lämnat hemmet ett antal gånger för att lugna ner mig och jag har även kastat hans läxböcker tvärsgenom rummet vid ett annat tillfälle (inte vidare stolt för det det..).

Det blir inte bättre av att skolan verkar helt handfallen av allt. Vi har suttit i möten om Adrian i sex år och allt som har hänt var att Adrian blev tilldelad en speciallärare under fem veckor för att hålla på med ett dataprogram "Robo-memo" som skall höja koncentrationen hos dessa barn. Han fungerade RÄTT så bra under denna tid och sen var det sommarlov och allt var lugnt. Det är också märkligt att han kan vara så normal under loven och helgerna för att sedan rusa runt i klassrummet, ligga på soffan, bli utburen ur klassrummet o s v de övriga dagarna. Hans kompisar är än så länge rätt bussiga men det finns tydligen någon som har skrivit "ADHD-barn" och "missfoster" på hans bänk och det värmer ju inte direkt i hjärtat. Dessvärre vet han inte själv vem det kan vara för han säger att han inte har några direkta fiender i klassen.. och ja, med sånna vänner så behöver man kanske inte heller fiender.

Nu har det i alla fall varit flera krismöten med klasslärarna och barnpsykologen och de skulle höra av sig i torsdags och - ingenting har hänt!
Man blir gråtfärdig, vad kommer att hända om han inte får hjälp? Han har själv sagt att "Ja, mamma, jag kan faktiskt inte lova att jag inte hamnar i fängelse en dag - hälsar du på mig då?" Och på det svarar man:...........................

Det är bra kämpigt kan jag lova och jag skulle så gärna vilja stoppa tillbaka honom i min mage en vecka eller så för att han ska få lite lugn och ro.. jag med.