En väluppfostrad pojke

Jag hade för en tid sedan ett väldigt bråk med Agge. Det rörde sig om hur han betedde sig på Adrians födelsedag så Agge och i stort sett saboterade hela upplägget tidigt på morgonen så att Adrian började gråta. Jag var mycket arg och irriterad över Agges tilltag och körde med tekniken "enorm tystnad/ignoration av motparten".. det hade ingen direkt effekt. Tillslut hade vi "samtalet" då Agge sa att han inte vågade tala med mig om det inträffade och istället även han utnyttjat strategin "enorm tystnad..." Jag berättade då att detta aldrig kommer fungera vidare väl för honom i framtiden då han har en egen flickvän/fru som är oerhört irriterad på hans tilltag. Jag kom även med en hel del goda råd (vilket jag anser att man ska göra som mor för att framtida flickvänner ska få en så pass dräglig situtation som möjligt). B la sa jag att han alltid måste be om ursäkt hur tyst och bitter och grinig hon nu än är och att alltid, ALLTID köpa en välgenomtänkt fredsgåva. Det fina med Agge är att han faktiskt lyssnar på mina råd och han har lyckats ta sig igenom bra snåriga situationer med lite guidning från MIG. Jag är mycket stolt över detta eftersom man inte vill att ens barn ska bete sig löjligt och omoget och gå ur jobbiga situtationer med ingen värdighet kvar.

Hur som helst hade Agge och jag ett nytt bråk häromdagen. Han var på ett uselt humör och ansåg att maten som jag lagat var kall och att han "fan inte skulle äta någon jävla mikrovärmd mat". Jag ansåg självklart att han var dryg och bortskämd och såg mitt under bråket en tår formas av ilska i hans öga. "Jaha, ska du gråta nu också" sa jag, aningens hånfullt (nej, jag vet att detta varken var en ömsint gest eller vidare pedagogisk, men ibland tänker jag inte, speciellt inte i stridens hetta, inte ens när mina barn är inblandade..). Pang! sa det så hade han gett mig en hård knogsmäll på överarmen. Ja, jävlar vad det gjorde ont. Och om jag varit arg fram tills dess var jag nu JÄTTEARG och var helt förstummad av hans tilltag. Så jag tog till den "enorma tystnaden/ignoration av motparten" och vägrade prata med honom alls under ett dygn. Tankar som "Vad har jag närt vid min barm - en kvinnomisshandlare?" for genom mitt huvud och gjorde det enklare att fortsätta vara sur, grinig och icke mottaglig för ursäkter.
Agge försökte be om ursäkt ett par gånger men helt lönlöst.. jag var för sårad/chockad.. och helt vilse i hur man gör när sånt här inträffar.
Igår kom jag dock hem och då står där på köksbordet - en blomma och kort! Självklart talade vi igenom det hela och han sa att han bara totalt kortslöt när jag börjat prata om gråten. Han var djupt ångerfylld och lovade att aldrig ge någon kvinna/flicka en omgång under några omständigheter. Och jag tror faktiskt på honom. Vi kramades en hel del och får väl lägga detta till erfarenheterna. Men fint blev det faktiskt till slut!

Helt otroligt jätte bra vecka!

Fick precis ett mejl från Adrians lärare vilket hade skickats till alla föräldrar i klassen. Hon skriver att veckan har varit "helt underbar" "präglats av ett lugn" "hon har njutit av allt" och "barnen satt på lunchrasten inne och räknade matte". Blev ju bara tvungen och ringa och fråga om detta kanske, kanske hade något med min lille Adrian att göra och hans medicinering. Det verkar som om att det hade det. Adrian har ju tidigare aldrig hållit en låg profil i klassrummet utan vandrat planlöst runt till alla och småpratat istället för att arbeta, legat på golvet, på soffan, druckit vatten, kissat, gått till skolsyster eller haft utbrott. Icke denna vecka. Man har inte ens märkt när han intagit sin plats eftersom det skett så diskret (!) och han har arbetat på och skrivit "djupa" saker om varför man inte ska äta kycklingar (tävlingen gick förvisso ut på att hitta en slogan för att äta kycklingar.. men, men). En surdeg på jobbet kan ju sabba hela personalstyrkan så varför skall inte ett eldigt energiknippe kunna varva upp en hel klass?

Hoppet har igen återvänt. Kanske går det vägen?! Han ska få extra hjälp på mattelektionerna eftersom matte fortfarande är så förknippat med extrem avsky och det är svårt att vända på vare sig man är medicinerad eller ej. Helt otroligt samtal faktiskt. För då ska man veta att 99% av alla samtal från skolan har varit negativa.. mycket negativa.
Själv jobbar jag hela helgen men jag tror minsann att mina steg är betydligt spänstigare än för en månad sedan då jag hela tiden låg steget efter.
Nu - en fredagsöl!

Ett jobbigt "erbjudande"

Under gårdagen inträffade något mycket otäckt. Jag fick en förfrågan om en träff via sms. Mannen ifråga är en av Adrians kompisars pappa, mycket intelligent, gubbig och lite skrämmande (han har nämligen små mörka ögon och så skrattar han överdrivet hysteriskt när man säger något - till och med Adrian undrar om det är normalt!?). Hur som helst fick jag alltså det här meddelandet och kände mig direkt skakig och illamående. Jag kan inte påstå att jag utväxlat många ord med honom. Senast jag såghonom hämtade han sin son här och jag öppnade i pyjamas och med tanborsten i handen. Hur som helst innebär sånna här sms trubbel. Jag menar hur man än svarar eller inte svarar så blir läget aldrig detsamma igen.

Jag involverade en stor del av mina kollegor på jobbet i detta (ja, den här stackars mannen skulle inte vilja veta det och inte är det direkt shysst.. men va f-n) för att få till ett klart och tydligt, men inte elakt svar. Hmmm.. snacka om svårigheter. Några tyckte att jag skulle ljuga och säga att jag var "upptagen" med någon annan(jag lutade också åt det hållet ett tag eftersom jag inte vill såra någonoch det är ändå shysstare än att direkt säga till någon "du intresserar mig icke" Men då påpekade någon att lögner aldrig är bra.. för rätt som det är så vet man inte vad som är sagt eller vad ungarna säger.. och jag är usel på att ljuga så det förslaget kasserades. Att säga att jag är "upptagen" en tid framåt är inte heller en försäkring om att smsen slutar komma så det valdes också bort. Att inte svara alls brukar ju vara min favorit men aldrig särskilt framgångsrik.. män fattar inte den här vinken och kan börja ringa på hemtelefonen eller -Gud förbjude- dyka upp utanför dörren. Till slut var det min singelkompis-kollega-mamma som sa skriv bara "Tack för ett trevligt erbjudande men jag är tyvärr inte intresserad" - den är aningens hård men kan inte missförstås så jag tog den men la till: "..hoppas att vår kontakt inte blir anstängd för det?!". Rätt nöjd med den. Ialla fall kom det strax tillbaka ett sms från honom där han skrev att det inte var några problem och att han uppskattar "raka svar". Yes -vad skönt. Från och med nu ska jag vara mer otrevlig mot män så detta aldrig mer inträffar och ge folk -generellt -raka svar.
Puh!

Snö

Idag har vi varit ute i snön. Adrian ville testa sin snowboard men det finns liksom inga backar med liftar öppna just nu så det blev aningens jobbigt. Åkte till "Bruket" och han åkte ner och gick upp tre gånger (jag med -som fick fixa spännerna med iskalla fingrar) och efter denna förnöjsamma stund åkte vi till mormor och morfar. Mest för att Adrian ville åka snowracer i deras backe. Jag tog det lugnt, läste och hjälpte till med städningen. Agge har varit hos sin pappa och kom stelfrusen lagom till middagen. Han skulle också ut och åka snowracer (trots nästan 14 år!). Väl hemma skulle han ut igen med sina jämnåriga kompisar för att "leka i snön". De är för barnsliga men det är kul att se hur de pndlar mellan yttersta coolhet till barn på pulka. Tog i alla fall i hemlighet en bild på dem när de smög i väg till pulkabacken -hi hi.
Nästa vecka blir det sex jobbiga arbetsdagar och säkert fler "biverkningar" (har varit rätt lugnt med dem idag),

I dag har jag fixat hemma. Eller rättare sagt så bjöds mor och far och K in för att jag behövde hjälp med att få upp Agges persienn (eller hur det stavas). Hann med att putsa fönster och julpynta lite. Fick upp mina "jul/bordell" gardiner i vardagsrummet samt fick pappa alltså hjälpa mig med Agges persienn. Ganska fint blev det.

Adrian hämtades sedan gråtandes, sittandes utanför en väns hus. Han och två andra kompisar hade "varit" (heter inte "leka" längre) sedan i går. Tyvärr hade det blivit problem med kvällens övernattning då enbart ett barn fick sova över hos en av kompisarna och Adrian drog då nitlotten och förpassades hem. Han var otröstlig, så ledsen så att tårarna sprutade och detta är definitivt en BIVERKAN av medicinen. Adrian har gråtit två gånger under sin levnad och då har jag sammanlagt sett två tårar. Den sista gången kom han helt av sig i gråtandet och kom istället springande till mig för att visa tåren.. så detta är mycket ovanligt! Jag och han åkte sen hem till mina föräldrar eftersom jag blev helt ställde av tårflödet och Adrians extrema ledsenhet. Han var så ledsen att han inte visste vad han ville och sa "Jag orkar inte mer".. herre gud vad svarar man på det? Det brukar vara något som jag säger! 0ch sen ångrar att jag sagt.
Väl hemma hos mor och far lugnade han sig något och försvann in i "Vetenskapens värld" -tidningen alltså och han visad uppriktigt intresse för modifierade gener och nya satelliter.. alltså mor och far var chockade. Pappa löjlade sig som vanligt, vilket brukar var uppskattat hos Adrian men nu bad han bara honom hålla tyst.. häftiga svängar..

Jag och Adrian åt sedan på Kina-krogen här nere och talade om biverkningar och livet och universum. Han snackade precis som innan medicinerna med servetrisen - länge och charmigt men på en helt annan nivå. Jag och han är förvirrade men vi väljer (hittills) att skratta åt biverkningarna och han sa själv att det där med ledsenheten var något helt nytt för honom men han verkade känna sig bättre till mods efter min förklaring. Vi talde även om en skidsemester i fjällen vilket alltid har varit en ekonomisk omöjlighet, men jag ringde faktiskt min kompis Linda när jag kom hem och föreslog en resa senare i år med våra barn om vi kunde hitta något billigt och off season. Vi får se. Hon ska kolla upp det hela. Men det låter kul och vi skulle behöva en kul semester.

Det är för bra för att var sant

Jag har precis kommit tillbaka från Adrians fotbollsträning som även den var helt otrolig! Förra gången -utan medicin- skällde Adrian ut alla tränararna och deklarerade högt att han inte skulle spela någon "jävla back". Tränarna som inte är vana att få ett så eldigt mothugg lät Adrian stå vid sidan av planen och sura i 40 minuter. Adrian svor på att nu var fotbollskariären över för hans del men lugnade ner sig efter ett tag och blev istället djupt ångerfull.

Idag, däremot, kom jag dit när träningsmatchen är i full gång och ser till min fasa att Adrian igen fått backpositionen.. herregud hinner jag tänka innan han springer som ett jehu över halva planen glidtacklar spelaren med bollen som dock får i väg den till en annan spelare bara för att bli upphunnen av Adrian som utan pardon tacklar till igen och snor åt sig bollen. Alla skriker "Härlig Adrian" "Super snyggt Adrian" o s v. Han fortsätter sedan spela så här, med (nästan) full koll hela matchen. När han drar omkull någon hjälper han denne upp och när han gör ett misstag eller hamnar utanför sin position hör man honom skrika "Förlåt"???
Jo då, tydligen hjälper medicinen till med koncentrationen på alla plan (även fotbollsplanen, hä,hä) och Adrian kände efteråt att han hade haft koll på läget.
Samtalet med fröken under kvällen lät ungefär på samma sätt. Han hade varit lugn och trivsam i skolan, förvisso hade han somnat under teater besöket i förmiddags.. men det var en tråååkig föreställning sa fröken.

Jag väntar dock på bakslaget, är för pessimistiskt lagd för att tro att det kanske går vägen.

"Jag kände mig normal idag" sa Adrian när jag frågade hur det gått i skolan samt att det var "Perfekt".. hmm.. mycket skumt alltså! Agge däremot hörs nu mer än tidigare och jag måste ju bara säga att även han har sina mycket okoncentrerade sidor fast han brukar ge utdelning när det gäller.
Med andan i halsen väntar jag nu på följetången.

Och effekten..

Har varit hur spänd som helst idag på att få veta hur Adrian känt sig med "dosen". Var på väg att ringa skolsyster kl 09:00 och avblåsa alltihopa när jag för hundraelfte gången tänkte på alla biverkningar.

I alla fall så kom jag hem nu precis och Adrian stod innanför dörren och sa snabbt att "Ja, mamma, bli inte tokig men jag har slagit ner en kille, matten gick inget bra men musiken gick jättebra".. Hmm.. hmm.. Det här uttalande lät ju hemskt men för att lugna ner mig lite innan mitt obligatoriska skällande började så bad jag honom berätta vad som hänt.
Och det här är lite kul.. för en av biverkningarna som jag inte berättade om igår var bl a att man kunde få en störd talförmåga. Adrian hade alltså kommit ihop sig med en kille när han spelade fotboll på rasten. Killen drog tag i Adrians nya tröja, varpå Adrian kontrade med ett liknande move men även la till "Passa dig jävligt noga!!" tyvärr hade han sluddrat en del när han sa det här och det hade kommit ut som "passa dig jävla hora!". Självklart fick Adrian en smäll vilken han besvarade med intensitet o s v o s v. Nåja. Mattelektionen hade varit den första lektionen på dagen och alltså INNAN Adrian fått "dosen". Musiken var däremot sista timmen och han och musikfröken hatar normalt varandra efersom Adrian vill sjunga coola låtar och inte bara kanon.. jag förstår det här precis. Så att komma överens med musikfröken är en bragd utan like.
Adrians lärare hade ätit lunch med honom i matsalen och uppfattat det som att han hittat "ett inre lugn" -lite floskigt men nåja..

Vi hoppas på en god fortsättning.

Medicin

Det är med blandade känslor som vi idag har fått en diagnos på lille Adrians besvär i skolan. Han har ADHD. Hans första reaktion var "Ja, nu har jag fått min diagnos, gud vad skönt". Han ville helst bara ha haft ADD - betyder att man utesluter hyperakiviteten(eftersom han inte har det så mycket) men läkaren sa att nix - det var ADHD. Så nu har vi fått medicinen. Skall börja tas i morgon och tillförseln och biverkningarna skall kontrolleras noggrant. Han skall innan första tabletten ta blodtryck hos skolsyster och sedan en timme efter intagandet, igen. Låter mycket spännande det här. Det tycker både jag, Adrian och hans far. Och så läste jag bipacksedeln om biverkningarna... och de var ett antal hårresande scenarion som utspelades i mitt huvud efter den läsningen.
Exempelvis kan nämnas:
aptitlöshet, sömnrubbningar, huvudvärk (mycket vanliga biverkningar)
förvärrade ADHD-symtom, kraftlöshet, högt blodtryck, illamående och/med kräkningar, viktförlust, yrsel, sömnighet, ryckningar -tics, ångest, depression, växlande stämningsläge, fientlighet, nervositet, hudutslag (vanliga biverkningar).
De mindre vanliga biverkningarna kan jag inte ens nämna för då kommer ingen förstå hur jag som mamma ens kan våga ge mitt barn dessa tabletter.

Visst, jag fattar att det kommer övervakas noggrant och fungerar det inte eller biverkningarna blir påfallande så får vi sluta. Ingenting är riskfritt men jag hade hellre testat pillrena själv.. usch, usch, usch.

En bra vecka

Barnen de små liven har skött sig så väl denna vecka. Alla har:
- Pluggat, varje kväll och lyssnat på min undervisande stämma.
- X-boxen har stängts av varje kväll kl 21:00.
- Folk har legat i sina sängar kl 22:00(motvilligt med musik i hörlurar, men ändå!).
- De har joggat med mig -2 ggr! - ja inte Adrian då men det finns en tydlig orsak till det -se nedan).
- Ingen har blivit svårt skadad av hårda ryggdunkar.
- Ordet "bög" har bara använts.. kanske.. fem gånger, vilket är ett fantastiskt resultat i den här familjen.
- Jag har haft mitt föredrag på "kursen". Skulle vara en snabb historia på 4-5 min och jag talade om "Trivsamma måltidssituationer på demensboenden". Rösten lät för jäklig, knäna skakade men de andra verkade tycka att det var skoj och att det inte syntes alls hur nervös jag var.. hmmm.. hmmm..

Det negativa har dock varit mitt jättebråk med en läkare på jobbet som jag anser vara en dryg nonchalant person med noll självinsikt. Jag är inte den enda som anser att han inte fungerar som han ska och erbjöd mig att tala med honom. Jag sa nämligen till chefen att det kanske var shysst om inte alla sjuksköterskor gaddade ihop sig för det skulle säkert inte leda till någon bättring. Ja, det hela "backfired" så att säga. Jag var till en början väldigt pedagogisk men hade svårt att hålla mig när han kom med direkta lögner och jag påpekade då helt naivt att det där stämmer ju inte. Diskussionen kan sedan återges så här:
Jag säger "nej" han säger "ja", jag säger "nej" och han säger "ja" o s v o s v o s v. Ledde inte till något! Sedan, som slutkläm, kläcker han ur sig att det bara är jag som har problem med honom och att det alltså är JAG som är problemet. Ingen annan sjuksköterska har sagt något till honom... nää.. men det var ju för att jag ville vara shysst och inte utsätta honom för direkta angrepp.. suck..

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag brukar kunna fixa sånna här argument men mannen vägrar kompromissa, han är felfri.
Suck, suck, suck.
Nu ska jag iväg och jobba och jag kommer kolla runt hörnen noggrant så att jag inte stöter ihop med honom det kan tänkas att jag spyr då.

OBS - Vi håller ju på en hel del med "braintraining" och vill bara tipsa om en länk som verkligen är bra (känner av hjärngympan direkt). De flesta på mitt jobb har testat och duktiga syster Sofia klarade alla nivåer på en gång. Jag har också klarat dem men jag har fått göra om de två sista rätt många gånger men slutligen!!
sidan är: www.nanok.com/stm

Jogging med pojkarna

Har ju blivit tvungen att sluta cykla nu när löven är hala och vinden så stark att man lätt hamnar i buskarna. Så för att motionera lite grand bad jag mina små gullungar att följa med på en liten joggingtur i stormen i kväll. Agges fötter har som vanligt vuxit en storlek på en vecka och han fick ha på sig sina vanliga skor, Adrian fick ta mina gamla Nike och jag satte, nöjde med fördelningen av skor, på mig min gula reflexväst! De "söta" tycker att jag är urfåning som gör det men jag vill faktiskt inte bli till blodigt mos under en bil.

Så sprang vi iväg. Hann väl komma ungefär 500 m då Adrian började gnälla "Jag är ingen jävla elitidrottare, jag håller på att dö, host, host, gurgel och fejkade spyljud.." Agge och jag sprang vidare och hoppades på att Adrian skulle vända om.. men det gjorde han inte.. han sprang i kapp oss för att ge oss smällar.. vilket gjorde att vi fick öka takten ytterligare. Så höll vi på ett tag - fantastsikt avkopplande - not! Tillslut kom vi ner till strandpromenaden där vinden verkligen tog i och spolade upp vågor på brädorna och gjorde dem glashala. Ingen såg heller sina fötter men jag såg Adrians vita "kallingar" eftersom han strävar efter ett osannorlikt "häng" - och det blev i alla fall min ledstjärna!

Efter strandpromenaden var vi alla nöjda och pigga och rätt glada. Vi gick en bit och skulle sedan springa den sista kilometern hem då Adrians verbala dyningar dök upp igen. "Vänta då.. det här är barnmisshandel.. jag hatar dig jävla fucking mamma!!" (ja han pratar så) snacka om att folk glodde och hans stämma hördes över hela Hässelby. Han kommer inte att få hänga med nästa gång.

Konstigt nog sa Adrian efter ca 10 min i hemmets vrå att "det där var ju super kul mamma det, måste vi göra i morgon igen"
- My ass!!

Avslutningsfest med BP

Hela veckan har varit uppbokad av olika grejer och jag har de senaste två veckorna haft 1 sovmorgon! vilket är föööörskräckligt. Jag har tittat på TV 1 timma - dr House- vilket var ett ologiskt, långsökt avsnitt dessutom. Jag vill bara ha en sovmorgon och en slapparkväll men det har varit svårt att få till.

Så släpptes då de två bomberna av mina barn i onsdags:
-Avslutningsfest med BP på fredagkväll mellan kl 18:30-21:30
-Loppmarknad i Jakobsbergscentrum på lördag ("men oroa dig inte mama, sa Agge, vi ska bara droppa av grejerna kl 08:00, vi ska inte sälja något förrän kl 17:00-19:00"), i BLÅSHÅLET Jakobsberg!
Ja, så mitt sinne var inte det bästa då vi anlände till fredgskvällens fest. Ville i stort sätt bara åka därifrån snabbt, ville hem och slappa! Jag har ju socialfobi och avskyr tillställningar där jag inte känner någon och skall kallprata OCH komma i håg namn och vilken mamma/pappa som hör till vilket barn. Jag vet vad tre pojkar heter i Adrians lag. Deras föräldrar hänvisar jag till som "den tjocka med västen" "eiffeltornet med tröjan instoppad i byxorna" eller "den blonda, gapiga mamman med stora tänder" (det är inte vidare pedagogiskt eller bussigt och gör väl inte killarna mindre fördomsfulla men jag hoppas att de är intelligenta nog att se att detta hör till MITT handikapp, inte deras).

Hur som helst så åt vi Thai-buffé och fick träffa en känd BP spelare (kommer för mitt liv inte i håg vad han heter heller) en kille med insjunkna kinder, allvarlig syn på fotboll och med en tajt rumpa. Efter det var det skojig lek. D v s uppdelade i grupper -jag hamnade här i mammagruppen- skulle vi ha frågesport om fotboll. Jag kan ju några namn på fotbollsspelare i landslaget så jag tänkte nog att jag kunde något. Men ack vad jag bedrog mig. Frågorna låg på en nivå som var löjligt svår typ:
Vilket land kom trea i EM 1981???
Vad heter Syriens hemmaarena???
Mitt enda bidrag var att jag satt nära tränarguppen och kunde tjuvlyssna lite på dem men herregud!!
Efter detta var det utlottning av diverse priser och oturligt nog så vann Adrian två biljetter till en match mellan Djurgården - Trelleborg nu på söndag kl 15:00 och jag såg ännu en slappardag försvinna och bytas ut mot att stå på en helt ointressant match och frysa, frysa, frysa.
Jag fick köpslå med Adrian som i princip blev helt galen och tillslut hade vi kommit överrens om att jag skulle ge honom 250 kr samt två AIK-biljetter för att kunna ge Djurgårdsbiljetterna till någon som faktiskt var Djurgårdare.
Fy fan vilket dåligt byte!

Men nu har jag min slappardag bokad till på söndag - ja, fram tills vi ska fira av pappa förstås!