Det är för bra för att var sant

Jag har precis kommit tillbaka från Adrians fotbollsträning som även den var helt otrolig! Förra gången -utan medicin- skällde Adrian ut alla tränararna och deklarerade högt att han inte skulle spela någon "jävla back". Tränarna som inte är vana att få ett så eldigt mothugg lät Adrian stå vid sidan av planen och sura i 40 minuter. Adrian svor på att nu var fotbollskariären över för hans del men lugnade ner sig efter ett tag och blev istället djupt ångerfull.

Idag, däremot, kom jag dit när träningsmatchen är i full gång och ser till min fasa att Adrian igen fått backpositionen.. herregud hinner jag tänka innan han springer som ett jehu över halva planen glidtacklar spelaren med bollen som dock får i väg den till en annan spelare bara för att bli upphunnen av Adrian som utan pardon tacklar till igen och snor åt sig bollen. Alla skriker "Härlig Adrian" "Super snyggt Adrian" o s v. Han fortsätter sedan spela så här, med (nästan) full koll hela matchen. När han drar omkull någon hjälper han denne upp och när han gör ett misstag eller hamnar utanför sin position hör man honom skrika "Förlåt"???
Jo då, tydligen hjälper medicinen till med koncentrationen på alla plan (även fotbollsplanen, hä,hä) och Adrian kände efteråt att han hade haft koll på läget.
Samtalet med fröken under kvällen lät ungefär på samma sätt. Han hade varit lugn och trivsam i skolan, förvisso hade han somnat under teater besöket i förmiddags.. men det var en tråååkig föreställning sa fröken.

Jag väntar dock på bakslaget, är för pessimistiskt lagd för att tro att det kanske går vägen.

"Jag kände mig normal idag" sa Adrian när jag frågade hur det gått i skolan samt att det var "Perfekt".. hmm.. mycket skumt alltså! Agge däremot hörs nu mer än tidigare och jag måste ju bara säga att även han har sina mycket okoncentrerade sidor fast han brukar ge utdelning när det gäller.
Med andan i halsen väntar jag nu på följetången.