Filmkväll med Yvonne

Har precis sett en otroligt cool, oameriansk och blodig film - "In Bruges" vilken jag starkt kan rekomendera! Blev tvungen att ringa min exman för att detta även är en film som han kommer att finna stort nöje av. Det är så ont om riktigt bra filmer just nu och.. känner då självklart för att göra en lista av mina favoriter i oordning och säkert har jag glömt några braingar också. Så här kommer..

1. Mångalen (Med Cher och Nicholas Cage. Mycket opera, romantik och oanade repliker).

2. Dagboken (Helt oemotståndlig lööv movie med märkliga fel när det gäller sjukdomar o s v men det köper man trots allt för att den är sååå bra).

3. King Pin (Den fule och grymme bowlingspelaren med igen - helt oanade repliker).

4. Stolthet och Fördom (TV versionen självfallet där Mr Darcy stiger upp ur sjön iklädd den blöta skjortan och inte en endaste kyss tar plats men ångan den finns där hela tiden!).

5. Zingo (Bästa svenska filmen med Björn Kjellman och coola repliker om Bostongurka.. ballar ut lite emot slutet men det får gå).

6. Flyga drake (Hela familjen engagerade sig i denna vackra och sorgliga film).

7. Livet från den ljus sidan (Med Jack-galningen-Nicholson som elak märklig gubbe med svåra vanor).

8. Barnhemmet (Rysare, skräckis jag vet inte vad men man skriker av skräck och avslutar hela sessionen med stillsam gråt - ack vad bra).

9. Love Actually (bästa jul-feelgood-filmen varje år)

10. Festen (egentligen alla danskadramor - kan inte tänka mig en finsk ditto men de danska de är bra oväntade och realistiska).

Har nu glömt alla Pedro Almodovars filmer men det var ett tag sedan jag såg dem. Återkommer när jag kommer ihåg fler.

På nyår blir det igen "Rock-party" hos syrran med massa guitar hero och Rockband o s v. Ska shoppa smink till Agge och mig i morgon efter en efterlängtad match i Bowling.

Ett något dystrare inlägg

Andfådd? Svårt att gå i tio minuter?

Det kan bero på högt blodtryck i lungorna - en okänd, relativt ovanlig och mycket allvarlig sjukdom som drabbar ungefär 200 personer i Sverige varje år. De flesta är i 20- till 40-årsåldern när de insjuknar. Sjukdomen heter PAH (pulmonell arteriell hypertension).

Har du blodpropp i lungan, sklerodermi, SLE eller medfött hjärtfel? Då har du ökad risk för PAH.
Fick höra under gårdagen att en gammal väninna till mig har fått en obotlig sjukdom. Hon hade tydligen träffat min syster utanför på parkeringen och öst ur sig hela denna dystra nyhet under fem minuter. Det hade börjat i slutet av november med att hon skulle ta ett enkelt halsprov på vårdcentralen eftersom ena sonen varit sjuk och slutat med en (i princip) dödsdom. För det är en dödlig sjukdom och det finns inget bot. Inga tydliga symtom hade hon haft heller. Lite andfådd efter att ha gått upp 5 trappor till sin lägenhet och ja, lite blåa läppar. Hon trodde det var dålig kondis. Och hon har tränat och tränat och blivit tröttare och tröttare och åkt på förkylning efter förkylning. När hon väl remitterats till S:t Göran - KS (thorax) och Huddinge hade man sett att det högra förmaket i hjärtat är kraftigt förstorat och att kärlen till lungorna är tajtare än vanligt vilket leder till ett enormt tryck i lungartärerna och ett rejält utslitet hjärta. Saturationen låg på 77% (mina två sjukdomskunniga läsare vet hur uselt detta är- det ska ligga på 98-100%). Senaste veckorna har hon haft syrgas kontinueligt. Nu är hon hemma. Utan syrgas. Fem trappor upp. Hon skall undvika stress men ligger i en riktigt ful vårdnadstvist där motpartens respons när han fick höra hennes dilemma var att söka om enskild vårdnad (man har tydligen större chans att få det om ena parten är dödssjuk), Enormt trevligt!!

Hör i och för sig till saken att jag och väninnan inte träffats de senaste fem åren eftersom jag tyckte att hon under vår bekanskap sökte lycka i att tala om alla mina fel. Typ vilken ful frisyr jag hade eller att jag hade allvarliga ätstörningar relaterat till min familj.. o s v o s v. Vatten under bron nu.

I alla fall träffade jag henne idag. Gick upp (de fem trapporna och fick genast själv andnöd) hade med mig lite vita tulpaner och lyssnade och lyssnade. Hon är exakt lika gammal som mig, frånskild, tuff och rätt snygg (det låter faktiskt som att jag talar om mig va??). Men nu var hon rätt spak. Snygg men spak. Hennes läppar var blåa och hon andades tungt och hon har planerat var hon vill bli begravd och hon har gråtit hela julen (för barnen var ju hos sin far - ingen pardon här inte - det var hans vecka). Hon är väldigt öppen om det här och vill berätta för alla och går väl igenom "Cullbergs kriser" och arbetar sig framåt.

Och jag skämdes. Jag skämdes för att jag själv trott att jag skall dö (när jag hade mina hjärtarytmier - stressrelaterade såklart) och för att jag släppte kontakten med henne för att jag inte mådde bra av den.

Hon var ialla falla glad över att jag dök upp helt oannonserat, utan att ringa med hennes favorit tulpaner (vilket bara var en enorm tur). Efter besöket åkte jag genast hem och öppnade en öl - för att ta den innan det är försent.

Något försenad julrapport

Ännu en jul till ända. Alltid ett antiklimax, alltid förhoppning och handla in i det sista - sedan en snabb julafton då julklappar rivs upp under stress och så.. är allt över!

Hemma hos oss har vi våra egna tradtioner. Vi bär in julträdet (jag säger så eftersom vi även under ett tillfälle har haft en tall i vårt vardagsrum - visserligen under tiden då jag var gift med en icke trädkunnig engelsman men ändå..) absolut senast runt lucia. Vi tillverkar nu mer våra EGNA julkort (under en hel del öl och glöggdrickande vilket medför att mysfaktorn och engagemanget av korten stiger var med tiden lider). Vi delar ut våra (mina ((2 st)), Agges och Adrians) julklappar tidigt på julaftonsmorgon. Detta år blev det sistnämnad något senarelagt eftersom mina nära släktingar föredrog att sova ut. De kan göra sig en förmögenhet på att reklam för sängar och jag kanske borde ta kontakt med "Hästens" och tjäna mig en hacka. Se korten och förstå!

Efter julklappsöppnandet bär det till fots av till mormor och morfar. Där väntar även alltid Yvonne och Kersti och barn för jullunch och klappöppning. Tyvärr går denna del av julafton i ett skyhögt tempo eftersom mina båda systar alltid skall vidare till andra släktingar. Det är en kamp mot klockan och jag som skriker "Ta det lugnt, kan inte en person i taget öppna sitt paket" Yvonne väljer att inte höra detta och ca 16:45 är alltså allt färdigt. Yvonne och ungar står i dörren och skall gå. Kersti har redan avlägsnat sig och jag - jag blir kvar med mamma och pappa. Mamma går och vilar. Pappa lite färdig efter detta lopp är en dyster samtalspartner och mina barn vill bara hem och spela sina nya spel. Ja, det slutar med avfärd mot hemmet igen och ca 17:30 är jag hemma. Jävla tur att jag jobbade på juldagsmorgonen och med gott samvete kunde gå och lägga mig tidigt. Det är ett riktigt antiklimax!

Förfest inför julen

Igår var vi hos Nillan - Prillan -Pärlhalsbandet och övade lite inför julen. Jag och Nillan och Bett är ju goda (emellanåt) gamla vänner från forntiden då vi alla bodde på samma gata i byn. Vi känner varandra väl kan man säga och det spelar ingen direkt roll om det går månader och ibland t o m år mellan våra träffar man hakar bara i där det lämnades vid föregående tillfälle. Det underlättar. Bett kommer ju hela vägen från England för att fira jul och och är den ärtigaste av oss. Henne bodde jag ihop med under våra vilda år i början av 90-talet och då var hon minsann kanske ärtig och flirtig men en aning orenlig men nu är hon riktigt classy!.. med sina bitchstövlar och sitt snyggt blonderade (kanske till och med är äkta) hår. Hon får mig och känna mig som trailortrash och troligtvis anar hon inte det men jag blir ännu mer vulgär i mitt språkbruk och lite lättirriterad p g a just detta. Nillan däremot var "fashion" genom hela skolan och har väl en hel del sånna talanger kvar men hon har tack och lov blivit mer jordnära (kan ha och göra med alla 4! barnen och hennes coola make). Det gör ju förstås att jag trivs utmärkt i hennes och familjens sällskap. Hennes barn är ytterligt även dem mycket coola.. nu har jag min favorit här och det är lilla Tess som de dessutom kallar för "80%" för det är så mycket tid hon tar upp jämfört med de andra. Hon är liten, rufsig, babblig och busig och helt oemotståndlig.

Maten var utmärkt - som vanligt. Jag och Agge hade medvetet sparat oss eftersom vi vet hur det kan bli efter matorgierna hos just denna familj. En mycket trevlig början på julen må jag säga. Betts familj är ju självklart också trevliga och vackra men tyvärr känner jag ju inte dem så bra.

Nu sitter jag här efter två Alvedon, nässpray och Berocca och japp - jag skall arbeta i afton åååå vad jag ser fram emot det! Har självklart varit ännu en runda i Vällingby för att köpa mer julklappar - lönen kom idag och den bränner som vanligt i fickan. Har köpt ett paket till mig själv som är inslaget och ligger under granen vet ju att det inte blir så många till mig, snyft, snyft.
GOD JUL

Skolavslutning

Ja - julstress - paketinköp -kompletterande paketinköp - jobb och avslutningar kan få den bäste att gå i graven.
Har under gårdagen fått vara med om ett stycke "social suicide" moment kopierat från filmen "Om en pojke".

Adrian berättade sent på torsdagskvällen att han behövde en tomteluva. "Varför då?" var mitt svar, varpå han berättade att han hade en vers att läsa i skolan på avslutningen. Ingen luva fanns (bara en stjärngossestrut -helt oanvärbar i sammanhanget), ingen vers fanns heller - den var kvarglömd i skolan. "Jamen vad handlade den om?" sa jag lite småstressad. "Tomtar som blev mördade" svarade Adrian... så jag googlade på det. Och fann:

Midvinternattens köld är svår
Tio små tomtar i djupsnö går
Rävsax dold under skynke vitt
knipsar Nisse av på mitt
Livsandarna snabbt för honom tryter
snart i sitt eget blod han flyter

Nio små Nissar i midnattstimma
traskar fram i månljusstrimma
Ugglan hoar i sitt näste
Istapp faller tyst från fäste
Nisse spetsas utav tappen
Tomte ligger död på trappen

Utanför dörren står gröt och ångar
Åtta tomtars intresse den fångar
Med stigande hunger de gröten nalkar
men en stackars tomte på kanten halkar
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt
men sjunker likväl i kvicksandsliknande gröt

Många springor stugan har
där sju tomtar in sig tar
Katten som bakom dörren lura
slukar Nisse med hull och huva
Resten utav tomtehand
slickar kisse bort från tand

Sex små tomtar mot julbord ila
snabbt uppför bordsbenet de kila
När sista tomten över kanten hasar
han tappar taget och nedåt rasar
Faller nedåt likt ett lod
Mattan fylls av tomteblod

Fem små tomtar med stor iver
Rusar runt ty hungern river
Nisse snubblar på sitt skägg
faller rakt på knivens egg
Lilla Nisse stackars saten
rinner ut i sillsalaten

Fyra små tomtar festar på sill
och de släcka törsten vill
Mot glöggen de springer i samlad tropp
och tar för sig i varsin kopp
Nisse faller ut i glödhett hav
likt en skållad mandel hans skinn faller av

Tre små tomtar uti granen svingar
ibland ljus och änglavingar
Nisse sig för nära vågar
snart han står i ljusan låga
Luktar som en vidbränd stek
Ångrar då sin ystra lek

Två små tomtar kring sig tittar
När de en smällkaramell hittar
Nisse ned på den hoppar
Men för detta den ej stoppar
På golv och tak, på gardin med frans
finns nu Nisses hjärnsubstans

Husbonn traskar upp i natten
För att kasta lite vatten
Under husbonns stora toffla
Nisse blir till krämig våffla
Snön lyser vit lite här och var
Inte en djävla tomte finns kvar

Okänd författare

Ohygglig historia!!
.. den som börja "sex små tomtar" var Adrians.
Och vi övade... och vi övade...
Till saken hör också att det var dags att hämta ut medicinerna till Adrian och jag hade sedan tidigare beslutat att vi inga behövde just denna dag eftersom det "bara" skulle vara utdelning av årskursbevis.

Hur som helst. På dagen så bad jag och Agge - som också var med - Gud att det skulle gå vägen. Alla andra barn läste sina verser snabbt och ohörbart (som barn i den ålder läser eftersom de snabbt vill bli av med sin del).
För Adrian gick det INTE vägen!
Redan efter första meningen körde det i hop sig. Jag och läraren "teaterviskade" mycket högt vilket bidrog till mer förvirring hos stackars Adrian. Tillslut efter offentligt tillintegjordhet drog han sig tillbaka .. utan att avsluta versen.
Snyft, stånk, nej, nej.. är han skadad för all framtid? Kan han komma över detta? Är det mitt fel? Är jag helt opedagogisk? - troligtvis. Följande verser lästes lika fint som dem innan Adrians.

Resten av dagen blev ok. Han åkte till sin far som (låt oss säga har stor förståelse för dessa problem) - han hämtade ut 3 månaders medicinering och .. så levde de lyckliga i alla sina dagar... typ.. verkligen... typ!

Julkortstillverkning hos Kersti

Har haft en jättefin dag hos min syster Kersti. Har skapat en helt ny jultradition eftersom vi är så fasligt trötta på pepparkaksbak, saffransbak och annat som involverar ugn och stort tålamod. Nu blev det istället ett besök till en hobbyaffär på morgonen för att inhandla fina papper och lite glitter o s v. Kersti har redan sedan tidigare samlat på sig en hel del snören och sånt som jag själv bara skulle ha slängt så det var hjälpsamt. Sedan satt vi några timmar i koncentration och klippte och petade på glitter och svor lite emellanåt och drack lite öl och så blev det jättefina kort (om man inte tittar för nära). Mamma och pappa kom också förbi en sväng och då fikade vi och jag offrade mig och svalde ner ett saffransbröd (har mycket svårt för just den kryddan.. (och kapris.. och anis för den delen). Jag gillar verkligen att komma hem till Kersti nu för tiden för hennes ungar är bara så bra. De dyrkar mig utan någon speciell anledning och de är så söta och babbliga och lilla Frida sa mitt under maten att "Marre nu tänker jag på din röst".. hur cool kommentar är inte det? och vad menade hon?

Måste ju även tillägga att under gårdagskvällen hemma hos Linda så träffade vi ju även hennes lilla bebis - Isabell som även det är en fin småbabblig tjej.. i bilen hem var hon dock aningens högljudd och lyckades få stackars Adrian som satt i baksätet helt förskräckt..men han glömmer väl det så småningom hoppas jag. Har faktiskt ingenting emot att bli farmor en dag åt några söta och rara småflickor.. blir det småpojkar så kan jag alltid skicka dem vidare till deras farfar.. typ.

Middag i Sandudden

Hade en riktigt trevlig kväll igår med systrarna Lena, Linda och Eva. Har inte kunnat träffa dem på länge eftersom Lena är mammaledig, Linda inte jobbar hos oss längre och jag och Eva går och nöter på varandra dagarna i ände på jobbet. Vi kommer fint överrens allihop och drömmen skulle nog vara att starta upp ett eget Hospice ute på Ekerö, kanske med Evas två får Daisy och Doris som ett pittoreskt inslag och fantastiska kap från Tradera som Lena fixat och allmän skönhet när Linda skrider omkring och ser ouppnårlig ut. Själv skulle jag vara chefen såklart! eller inte.. kanske kunde man varva allihopa att vara chef tre månder om året bara så att man även skulle ha stunder av enkelt arbete, gärna med huvudet i sanden. Usch jag bladdrar på känner jag. Men det skulle vara så kul.. tills någon.. typ "Carema" eller "Partena" köper upp vårt fint fungerande verksamhet efter tre års slit och så blir väl alla inblandade deprimerade på kuppen.. hmm kanske inge bra idé trots allt.

Hur som helst jag och Linda har bantat skidsemestern till en mer hanterbart "weekend i Falun" låter skoj trots allt och mest skoj är väl att slippa köra bil mer än 20 mil i vinterväglag.?

Lucia (latin, ’den lysande’, ’ljusbärerskan’), född cirka 283 i Syrakusa, Sicilien, död 304 i Syrakusa, var jungfru, och blev sedermera martyr och helgon med festdag 13 december.

Den unga kristna jungfrun Lucia led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse. Hon avbildas i den kristna konsten med ett svärd eller en dolk och ett sår i halsen. Hon kan också hålla två ögon på ett fat, vilken åsyftar legenden att hon före sin död rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade. Guds moder gav henne dock ett par nya och ännu vackrare ögon. Som attribut har hon dessutom en palmkvist och en oljelampa eller ett ljus i handen.

Irriterande självgod typ

Har nu gått ledarskapskursen i sex veckor. Ett stort grupparbete hörde dessutom till. Átt slutföra förstås utöver alla sena kvällar, arbete och julstress. Har iallafall varit med i den här gruppen nu då som var enormt trögstartad men kickade igång då jag tog med massor av artiklar och tvingade folk att läsa igenom (möjligt att jag också är självgod - men bara här -typ).
Alla som någonsin har genomfört ett grupparbete vet att det är svårt att samsas. Det finns alltid någon som myglar, någon som driver på, någon som är helt korkad och någon som inte kan stava. Nu är det här en LEDARskapskurs och därför är ju meddlemmarna i gruppen aningens svårledda, alla vill bestämma. Helt olidligt alltså. Jag anser själv att jag är rätt skärpt, kan oftast hålla mig till ämnet, vet hur det svenska språket skall skrivas och jag lyssnar faktiskt på andra utan att kritisera blodigt. Nu fick vi i alla fall en självutnämnd ledare i gruppen. Den enda mannen såklart. Vi har haft fem frågeställningar att arbeta med och vi började med att alla skulle svara lite på alla frågor och sedan skulle vi sammanställa det hela. Klippa in lite från alla dokument och så.. det skulle bli fint och demokratiskt. Det blev diktatoriskt.
Vi träffades förra veckan på "mannens" arbetsplats för att koppla ihop. Vi kom halvvägs genom den första frågeställningen och han klagade på ALLT (det var jag som skrivit det mesta där på ett mycket lättläst sätt med korta meningar). Vi beslutade, efter 2 ,5 timmar, således att alla fick ta varsin punkt och sen (stora missen här) skulle "mannen" sammanställa allt men vi skulle i allafall få se det hela innan inlämningen och komma med synpunkter. Inlämningen är i morgon. Nåja. Han har inte hört av sig på hela veckan. Har mejlat honom 4 ggr och smsat. Inget svar. Tills nu. Nu kommer sammanställningen som då i princip är komponerad av honom själv. Inte mycket jag känner igen av mina egna formuleringar där inte.. Meningarna är på 4-5 rader. Ordet "man" förekommer överallt och - särskrivda ord! Återupprepningar finns också så om man nu inte är ordblind så är det här en fullkomlig smörja men totalt försent att ändra på nu!
Hur irriterande som helst. Mitt namn kommer finnas med och jag skäms. I morgon är det nästsista sammankomsten och jag kommer inte att kunna se honom i ögonen. Vilket jävla kryp. Översittare eller vad? Och bäst av allt - han ska bli chef... stackars satar.

Julmiddag med jobbet

Har just varit i Citykyrkan på julmiddag. En mycket fin boning med gamla anor. Maten var.. som julmiddagar är.. ingenting vegitariskt..mycket fisk, sill och lax och janssons.. men jag äter fortfarande mina älskade prinskorvar så det blev en hel del av dem.. mums! Det enda probelemet för mina jobbarkompisar och mig var att där serverades ingen alkohol! Många gånger - de flesta- behöver inte ett matintag innehålla just detta, men vid jul, midsommar och nyårsafton är det i princip ett måste.. det hör till.. likt en guldfisk i en guldfiskskål (fast de ser aldrig ut att ha det speciellt bekvämt där). Hur som helst så löst vi problemet genom ett besök på en närbelägen pub innan själva middagen. Jag lyckades dricka 1 liter öl (!) på 1 ,5 timmar.. men jag har ju pubvanor som heter duga - för 15 år sedan i och för sig.. men nu var det upp till bevis. Jag var duktig. Middagen var helt ok, kyrkan var annorlunda men fin (med en marmorbassäng vid altartavlan), arbetskollegorna var fina och öppnade sig med varierande resultat. En bra kväll med andra ord.

En väluppfostrad pojke

Jag hade för en tid sedan ett väldigt bråk med Agge. Det rörde sig om hur han betedde sig på Adrians födelsedag så Agge och i stort sett saboterade hela upplägget tidigt på morgonen så att Adrian började gråta. Jag var mycket arg och irriterad över Agges tilltag och körde med tekniken "enorm tystnad/ignoration av motparten".. det hade ingen direkt effekt. Tillslut hade vi "samtalet" då Agge sa att han inte vågade tala med mig om det inträffade och istället även han utnyttjat strategin "enorm tystnad..." Jag berättade då att detta aldrig kommer fungera vidare väl för honom i framtiden då han har en egen flickvän/fru som är oerhört irriterad på hans tilltag. Jag kom även med en hel del goda råd (vilket jag anser att man ska göra som mor för att framtida flickvänner ska få en så pass dräglig situtation som möjligt). B la sa jag att han alltid måste be om ursäkt hur tyst och bitter och grinig hon nu än är och att alltid, ALLTID köpa en välgenomtänkt fredsgåva. Det fina med Agge är att han faktiskt lyssnar på mina råd och han har lyckats ta sig igenom bra snåriga situationer med lite guidning från MIG. Jag är mycket stolt över detta eftersom man inte vill att ens barn ska bete sig löjligt och omoget och gå ur jobbiga situtationer med ingen värdighet kvar.

Hur som helst hade Agge och jag ett nytt bråk häromdagen. Han var på ett uselt humör och ansåg att maten som jag lagat var kall och att han "fan inte skulle äta någon jävla mikrovärmd mat". Jag ansåg självklart att han var dryg och bortskämd och såg mitt under bråket en tår formas av ilska i hans öga. "Jaha, ska du gråta nu också" sa jag, aningens hånfullt (nej, jag vet att detta varken var en ömsint gest eller vidare pedagogisk, men ibland tänker jag inte, speciellt inte i stridens hetta, inte ens när mina barn är inblandade..). Pang! sa det så hade han gett mig en hård knogsmäll på överarmen. Ja, jävlar vad det gjorde ont. Och om jag varit arg fram tills dess var jag nu JÄTTEARG och var helt förstummad av hans tilltag. Så jag tog till den "enorma tystnaden/ignoration av motparten" och vägrade prata med honom alls under ett dygn. Tankar som "Vad har jag närt vid min barm - en kvinnomisshandlare?" for genom mitt huvud och gjorde det enklare att fortsätta vara sur, grinig och icke mottaglig för ursäkter.
Agge försökte be om ursäkt ett par gånger men helt lönlöst.. jag var för sårad/chockad.. och helt vilse i hur man gör när sånt här inträffar.
Igår kom jag dock hem och då står där på köksbordet - en blomma och kort! Självklart talade vi igenom det hela och han sa att han bara totalt kortslöt när jag börjat prata om gråten. Han var djupt ångerfylld och lovade att aldrig ge någon kvinna/flicka en omgång under några omständigheter. Och jag tror faktiskt på honom. Vi kramades en hel del och får väl lägga detta till erfarenheterna. Men fint blev det faktiskt till slut!

Helt otroligt jätte bra vecka!

Fick precis ett mejl från Adrians lärare vilket hade skickats till alla föräldrar i klassen. Hon skriver att veckan har varit "helt underbar" "präglats av ett lugn" "hon har njutit av allt" och "barnen satt på lunchrasten inne och räknade matte". Blev ju bara tvungen och ringa och fråga om detta kanske, kanske hade något med min lille Adrian att göra och hans medicinering. Det verkar som om att det hade det. Adrian har ju tidigare aldrig hållit en låg profil i klassrummet utan vandrat planlöst runt till alla och småpratat istället för att arbeta, legat på golvet, på soffan, druckit vatten, kissat, gått till skolsyster eller haft utbrott. Icke denna vecka. Man har inte ens märkt när han intagit sin plats eftersom det skett så diskret (!) och han har arbetat på och skrivit "djupa" saker om varför man inte ska äta kycklingar (tävlingen gick förvisso ut på att hitta en slogan för att äta kycklingar.. men, men). En surdeg på jobbet kan ju sabba hela personalstyrkan så varför skall inte ett eldigt energiknippe kunna varva upp en hel klass?

Hoppet har igen återvänt. Kanske går det vägen?! Han ska få extra hjälp på mattelektionerna eftersom matte fortfarande är så förknippat med extrem avsky och det är svårt att vända på vare sig man är medicinerad eller ej. Helt otroligt samtal faktiskt. För då ska man veta att 99% av alla samtal från skolan har varit negativa.. mycket negativa.
Själv jobbar jag hela helgen men jag tror minsann att mina steg är betydligt spänstigare än för en månad sedan då jag hela tiden låg steget efter.
Nu - en fredagsöl!

Ett jobbigt "erbjudande"

Under gårdagen inträffade något mycket otäckt. Jag fick en förfrågan om en träff via sms. Mannen ifråga är en av Adrians kompisars pappa, mycket intelligent, gubbig och lite skrämmande (han har nämligen små mörka ögon och så skrattar han överdrivet hysteriskt när man säger något - till och med Adrian undrar om det är normalt!?). Hur som helst fick jag alltså det här meddelandet och kände mig direkt skakig och illamående. Jag kan inte påstå att jag utväxlat många ord med honom. Senast jag såghonom hämtade han sin son här och jag öppnade i pyjamas och med tanborsten i handen. Hur som helst innebär sånna här sms trubbel. Jag menar hur man än svarar eller inte svarar så blir läget aldrig detsamma igen.

Jag involverade en stor del av mina kollegor på jobbet i detta (ja, den här stackars mannen skulle inte vilja veta det och inte är det direkt shysst.. men va f-n) för att få till ett klart och tydligt, men inte elakt svar. Hmmm.. snacka om svårigheter. Några tyckte att jag skulle ljuga och säga att jag var "upptagen" med någon annan(jag lutade också åt det hållet ett tag eftersom jag inte vill såra någonoch det är ändå shysstare än att direkt säga till någon "du intresserar mig icke" Men då påpekade någon att lögner aldrig är bra.. för rätt som det är så vet man inte vad som är sagt eller vad ungarna säger.. och jag är usel på att ljuga så det förslaget kasserades. Att säga att jag är "upptagen" en tid framåt är inte heller en försäkring om att smsen slutar komma så det valdes också bort. Att inte svara alls brukar ju vara min favorit men aldrig särskilt framgångsrik.. män fattar inte den här vinken och kan börja ringa på hemtelefonen eller -Gud förbjude- dyka upp utanför dörren. Till slut var det min singelkompis-kollega-mamma som sa skriv bara "Tack för ett trevligt erbjudande men jag är tyvärr inte intresserad" - den är aningens hård men kan inte missförstås så jag tog den men la till: "..hoppas att vår kontakt inte blir anstängd för det?!". Rätt nöjd med den. Ialla fall kom det strax tillbaka ett sms från honom där han skrev att det inte var några problem och att han uppskattar "raka svar". Yes -vad skönt. Från och med nu ska jag vara mer otrevlig mot män så detta aldrig mer inträffar och ge folk -generellt -raka svar.
Puh!

Snö

Idag har vi varit ute i snön. Adrian ville testa sin snowboard men det finns liksom inga backar med liftar öppna just nu så det blev aningens jobbigt. Åkte till "Bruket" och han åkte ner och gick upp tre gånger (jag med -som fick fixa spännerna med iskalla fingrar) och efter denna förnöjsamma stund åkte vi till mormor och morfar. Mest för att Adrian ville åka snowracer i deras backe. Jag tog det lugnt, läste och hjälpte till med städningen. Agge har varit hos sin pappa och kom stelfrusen lagom till middagen. Han skulle också ut och åka snowracer (trots nästan 14 år!). Väl hemma skulle han ut igen med sina jämnåriga kompisar för att "leka i snön". De är för barnsliga men det är kul att se hur de pndlar mellan yttersta coolhet till barn på pulka. Tog i alla fall i hemlighet en bild på dem när de smög i väg till pulkabacken -hi hi.
Nästa vecka blir det sex jobbiga arbetsdagar och säkert fler "biverkningar" (har varit rätt lugnt med dem idag),

I dag har jag fixat hemma. Eller rättare sagt så bjöds mor och far och K in för att jag behövde hjälp med att få upp Agges persienn (eller hur det stavas). Hann med att putsa fönster och julpynta lite. Fick upp mina "jul/bordell" gardiner i vardagsrummet samt fick pappa alltså hjälpa mig med Agges persienn. Ganska fint blev det.

Adrian hämtades sedan gråtandes, sittandes utanför en väns hus. Han och två andra kompisar hade "varit" (heter inte "leka" längre) sedan i går. Tyvärr hade det blivit problem med kvällens övernattning då enbart ett barn fick sova över hos en av kompisarna och Adrian drog då nitlotten och förpassades hem. Han var otröstlig, så ledsen så att tårarna sprutade och detta är definitivt en BIVERKAN av medicinen. Adrian har gråtit två gånger under sin levnad och då har jag sammanlagt sett två tårar. Den sista gången kom han helt av sig i gråtandet och kom istället springande till mig för att visa tåren.. så detta är mycket ovanligt! Jag och han åkte sen hem till mina föräldrar eftersom jag blev helt ställde av tårflödet och Adrians extrema ledsenhet. Han var så ledsen att han inte visste vad han ville och sa "Jag orkar inte mer".. herre gud vad svarar man på det? Det brukar vara något som jag säger! 0ch sen ångrar att jag sagt.
Väl hemma hos mor och far lugnade han sig något och försvann in i "Vetenskapens värld" -tidningen alltså och han visad uppriktigt intresse för modifierade gener och nya satelliter.. alltså mor och far var chockade. Pappa löjlade sig som vanligt, vilket brukar var uppskattat hos Adrian men nu bad han bara honom hålla tyst.. häftiga svängar..

Jag och Adrian åt sedan på Kina-krogen här nere och talade om biverkningar och livet och universum. Han snackade precis som innan medicinerna med servetrisen - länge och charmigt men på en helt annan nivå. Jag och han är förvirrade men vi väljer (hittills) att skratta åt biverkningarna och han sa själv att det där med ledsenheten var något helt nytt för honom men han verkade känna sig bättre till mods efter min förklaring. Vi talde även om en skidsemester i fjällen vilket alltid har varit en ekonomisk omöjlighet, men jag ringde faktiskt min kompis Linda när jag kom hem och föreslog en resa senare i år med våra barn om vi kunde hitta något billigt och off season. Vi får se. Hon ska kolla upp det hela. Men det låter kul och vi skulle behöva en kul semester.

Det är för bra för att var sant

Jag har precis kommit tillbaka från Adrians fotbollsträning som även den var helt otrolig! Förra gången -utan medicin- skällde Adrian ut alla tränararna och deklarerade högt att han inte skulle spela någon "jävla back". Tränarna som inte är vana att få ett så eldigt mothugg lät Adrian stå vid sidan av planen och sura i 40 minuter. Adrian svor på att nu var fotbollskariären över för hans del men lugnade ner sig efter ett tag och blev istället djupt ångerfull.

Idag, däremot, kom jag dit när träningsmatchen är i full gång och ser till min fasa att Adrian igen fått backpositionen.. herregud hinner jag tänka innan han springer som ett jehu över halva planen glidtacklar spelaren med bollen som dock får i väg den till en annan spelare bara för att bli upphunnen av Adrian som utan pardon tacklar till igen och snor åt sig bollen. Alla skriker "Härlig Adrian" "Super snyggt Adrian" o s v. Han fortsätter sedan spela så här, med (nästan) full koll hela matchen. När han drar omkull någon hjälper han denne upp och när han gör ett misstag eller hamnar utanför sin position hör man honom skrika "Förlåt"???
Jo då, tydligen hjälper medicinen till med koncentrationen på alla plan (även fotbollsplanen, hä,hä) och Adrian kände efteråt att han hade haft koll på läget.
Samtalet med fröken under kvällen lät ungefär på samma sätt. Han hade varit lugn och trivsam i skolan, förvisso hade han somnat under teater besöket i förmiddags.. men det var en tråååkig föreställning sa fröken.

Jag väntar dock på bakslaget, är för pessimistiskt lagd för att tro att det kanske går vägen.

"Jag kände mig normal idag" sa Adrian när jag frågade hur det gått i skolan samt att det var "Perfekt".. hmm.. mycket skumt alltså! Agge däremot hörs nu mer än tidigare och jag måste ju bara säga att även han har sina mycket okoncentrerade sidor fast han brukar ge utdelning när det gäller.
Med andan i halsen väntar jag nu på följetången.

Och effekten..

Har varit hur spänd som helst idag på att få veta hur Adrian känt sig med "dosen". Var på väg att ringa skolsyster kl 09:00 och avblåsa alltihopa när jag för hundraelfte gången tänkte på alla biverkningar.

I alla fall så kom jag hem nu precis och Adrian stod innanför dörren och sa snabbt att "Ja, mamma, bli inte tokig men jag har slagit ner en kille, matten gick inget bra men musiken gick jättebra".. Hmm.. hmm.. Det här uttalande lät ju hemskt men för att lugna ner mig lite innan mitt obligatoriska skällande började så bad jag honom berätta vad som hänt.
Och det här är lite kul.. för en av biverkningarna som jag inte berättade om igår var bl a att man kunde få en störd talförmåga. Adrian hade alltså kommit ihop sig med en kille när han spelade fotboll på rasten. Killen drog tag i Adrians nya tröja, varpå Adrian kontrade med ett liknande move men även la till "Passa dig jävligt noga!!" tyvärr hade han sluddrat en del när han sa det här och det hade kommit ut som "passa dig jävla hora!". Självklart fick Adrian en smäll vilken han besvarade med intensitet o s v o s v. Nåja. Mattelektionen hade varit den första lektionen på dagen och alltså INNAN Adrian fått "dosen". Musiken var däremot sista timmen och han och musikfröken hatar normalt varandra efersom Adrian vill sjunga coola låtar och inte bara kanon.. jag förstår det här precis. Så att komma överens med musikfröken är en bragd utan like.
Adrians lärare hade ätit lunch med honom i matsalen och uppfattat det som att han hittat "ett inre lugn" -lite floskigt men nåja..

Vi hoppas på en god fortsättning.

Medicin

Det är med blandade känslor som vi idag har fått en diagnos på lille Adrians besvär i skolan. Han har ADHD. Hans första reaktion var "Ja, nu har jag fått min diagnos, gud vad skönt". Han ville helst bara ha haft ADD - betyder att man utesluter hyperakiviteten(eftersom han inte har det så mycket) men läkaren sa att nix - det var ADHD. Så nu har vi fått medicinen. Skall börja tas i morgon och tillförseln och biverkningarna skall kontrolleras noggrant. Han skall innan första tabletten ta blodtryck hos skolsyster och sedan en timme efter intagandet, igen. Låter mycket spännande det här. Det tycker både jag, Adrian och hans far. Och så läste jag bipacksedeln om biverkningarna... och de var ett antal hårresande scenarion som utspelades i mitt huvud efter den läsningen.
Exempelvis kan nämnas:
aptitlöshet, sömnrubbningar, huvudvärk (mycket vanliga biverkningar)
förvärrade ADHD-symtom, kraftlöshet, högt blodtryck, illamående och/med kräkningar, viktförlust, yrsel, sömnighet, ryckningar -tics, ångest, depression, växlande stämningsläge, fientlighet, nervositet, hudutslag (vanliga biverkningar).
De mindre vanliga biverkningarna kan jag inte ens nämna för då kommer ingen förstå hur jag som mamma ens kan våga ge mitt barn dessa tabletter.

Visst, jag fattar att det kommer övervakas noggrant och fungerar det inte eller biverkningarna blir påfallande så får vi sluta. Ingenting är riskfritt men jag hade hellre testat pillrena själv.. usch, usch, usch.

En bra vecka

Barnen de små liven har skött sig så väl denna vecka. Alla har:
- Pluggat, varje kväll och lyssnat på min undervisande stämma.
- X-boxen har stängts av varje kväll kl 21:00.
- Folk har legat i sina sängar kl 22:00(motvilligt med musik i hörlurar, men ändå!).
- De har joggat med mig -2 ggr! - ja inte Adrian då men det finns en tydlig orsak till det -se nedan).
- Ingen har blivit svårt skadad av hårda ryggdunkar.
- Ordet "bög" har bara använts.. kanske.. fem gånger, vilket är ett fantastiskt resultat i den här familjen.
- Jag har haft mitt föredrag på "kursen". Skulle vara en snabb historia på 4-5 min och jag talade om "Trivsamma måltidssituationer på demensboenden". Rösten lät för jäklig, knäna skakade men de andra verkade tycka att det var skoj och att det inte syntes alls hur nervös jag var.. hmmm.. hmmm..

Det negativa har dock varit mitt jättebråk med en läkare på jobbet som jag anser vara en dryg nonchalant person med noll självinsikt. Jag är inte den enda som anser att han inte fungerar som han ska och erbjöd mig att tala med honom. Jag sa nämligen till chefen att det kanske var shysst om inte alla sjuksköterskor gaddade ihop sig för det skulle säkert inte leda till någon bättring. Ja, det hela "backfired" så att säga. Jag var till en början väldigt pedagogisk men hade svårt att hålla mig när han kom med direkta lögner och jag påpekade då helt naivt att det där stämmer ju inte. Diskussionen kan sedan återges så här:
Jag säger "nej" han säger "ja", jag säger "nej" och han säger "ja" o s v o s v o s v. Ledde inte till något! Sedan, som slutkläm, kläcker han ur sig att det bara är jag som har problem med honom och att det alltså är JAG som är problemet. Ingen annan sjuksköterska har sagt något till honom... nää.. men det var ju för att jag ville vara shysst och inte utsätta honom för direkta angrepp.. suck..

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag brukar kunna fixa sånna här argument men mannen vägrar kompromissa, han är felfri.
Suck, suck, suck.
Nu ska jag iväg och jobba och jag kommer kolla runt hörnen noggrant så att jag inte stöter ihop med honom det kan tänkas att jag spyr då.

OBS - Vi håller ju på en hel del med "braintraining" och vill bara tipsa om en länk som verkligen är bra (känner av hjärngympan direkt). De flesta på mitt jobb har testat och duktiga syster Sofia klarade alla nivåer på en gång. Jag har också klarat dem men jag har fått göra om de två sista rätt många gånger men slutligen!!
sidan är: www.nanok.com/stm