Stinkbomben

Ja, herrejösses vilken dag!
Det började väldigt tidigt - runt kl 06:00 då jag insåg att Adrian inte alls hade hängt upp sina dörrnycklar där de skulle vara. Jag letade först på alla uppenbara ställen och sedan rann det över. Jag väckte upp Adrian som vägrade komma upp och leta, varmed jag blev ännu argare. Jag tände ALLA lampor och ringde slutligen till "Daddy" som efter fler arga uttryck inte heller kunde övertala honom till att stiga upp. Slutligen sa jag bara att "Jag skiter i det här - du får gå till skolan när Agge tar bussen till sin" (vilket är 07:20 d v s 40 min skulle Adrian vänta utanför sin egen skola). Nöjd med straffet slog jag igen dörren och stampade iväg till jobbet. Där lyckades jag sprida dåliga vibbar tills Adrian faktiskt ringde och sa att han hade gått upp och nycklarna var hittade. Puh!

Kl 10:30 ringer sedan skolan och berättar att Adrian kräktes som bara den efter att ha fått en "stinkbomb" kastad på sig (vid halsen). Han hade svårt att andas så det var bara för mig att snabbt hitta en ersättare (underbara Eva kom in extra tidigt och tog över) och åka över till skolan för att skrapa upp resterna. Nu var han inte så svårt skadad. Han hade återhämtat sig bra. Men vi tog det säkra före det osäkra och mös hemma i soffan.

Kvällen spenderades sedan med "Daddy" på ADHD-centret för informationsträff. Det var intressant. Massor med hårt prövade (till synes normala) föräldrar på ett och samma ställe. Vi trodde vi hade det värst men ack vad fel vi hade. Under samtal med några andra fick vi höra mamman som hade en 14-årig flicka som nu befann sig i fosterhem långt ifrån henne. Den tjejen hade inte fått diagnos förrän nu och allt hade gått åt skogen. Rymningar, snatteri, fyllor, polisfärder -you name it - horribel historia. En annan familj hade en liten son på sju år som dagligen satt separerad från den övriga klassen i ett litet utrymme -utan extra resurs. Han fick inte heller äta lunch med de andra utan fick gå själv med en lärare till matsalen.. och det kan väl närmast kallas isolering. Fick alltså lite perspektiv på saker och ting.

Killen som kastat bomben på Adrian och hans pappa kom över under kvällen och bad om ursäkt. Det var fint och rakryggat tyckte både jag och Adrian.

Agges busskort är hittat i en byxficka.. kanske vänder det nu??

Ledig dag på badet

Agge har tappat bort sitt SL-terminskort vilket gör mig för bedrövad. Vi har letat överallt men det är borta och eftersom han var sjuk hela förra veckan så är det svårt för honom att minnas exakt när han såg det senast.
Ja, men då finns ju "förlustgarantin" d v s om man köpt sitt kort via internet och det har vi. Easy peacy.. not. För att nyttja "förlustgarantin" så måste kortet anmälas som borttappat till polisen. En amnälan skrivas och först när den kommit hem och man har kopierat denna kan man skicka iväg ansökningar med kopian till SL-centralen. De lovar sedan att det hela kommer att ta 4-5 arbetsdagar.. det lämnar oss alltså med ca 10-14 dagar utan kort samt med inhandlad SL-remsa. Kortet kostar ca 750 kr. Remsor som går åt under tiden blir ca 400 kr.. som hittat!

Därför körde jag Agge till skolan i morse och svängde sedan in för lite motion i bassängen i Jakobsberg. Det var jag, ett antal pensionärer och skolbarn. Jag lyckades väl simma 250 m innan jag hade svår andnöd (usel, usel kondition här). Kroppen kändes som en tung sten med pyttesmå händer på, det gick trögt. Efter ytterligare plågsamma 500 m började kroppen motvilligt att "låsas upp". Det flöt bättre och bättre och hade det inte varit för alla osynkroniserade, äldre simmare där så hade jag simmat längre än 1500 m. Annars är det bara irriterande med denna motion för jag simmar ju snabbare än de andra motionssimmarna (detta är inte skryt bara fakta - jag har faktiskt en lång och plågsam karriär bakom mig)och måste alltså kryssa mig igenom poolen och hålla full uppsikt om någon inte håller sig till den anvisade simrutinen.

För ett tag sedan när jag simmade i Vällingby så var det en kvinna som helt bröt mot alla regler och inte simmade medurs. Hon tog upp en hel bana och verkade helt ignorant över alla andras manövrar relaterat till henne själv. Jag bestämde mig då för att demonstrativt ge några välriktade bensparkar när jag simmade förbi henne och var väldigt uppenbar.. men inget hände. Tillslut ansåg jag att det enda som återstod var att simma rakt in i henne och sedan hövligt påpeka hur simningen skall gå till. Sagt och gjort. Jag brakade in i henne rätt rejält och när hon väl kom upp till ytan efter kallsupen så säger hon "Åhh, ursäkta mig, du förstår jag är blind och försöker simma här inne vid linan så att jag hittar" "Jaha, sorry, sorry" sa jag och kände mig som ett riktigt kryp..

Nåja. Efter sessionen i Jakan så pirrade kroppen skönt och jag inser att jag måste börja motionera ordentligt igen.. stunden efter är ett riktigt rus och väger helt klar upp obehaget som själva utövandet innebär.
I kväll föräldrarmöte - ÅÅÅ vad kul!

Sjukdom i hemmet

I en hel vecka har Agge varit sjuk. Det har varit feber, frossa, skallrande hostningar och utmattning. Nu börjar han bli bättre och ingen, varken Adrian eller jag har några tecken på smitta (ta i trä). Agge har varit en mycket fin sjukling. Han anser att jag gjort mitt jobb och sa i förrgår innan hans pappa tog över vistelsen att "tack mamma, du har verkligen ställt upp på mig".. "hör till jobbet" sa jag men vart riktigt glad över påpekandet.

Adrian har trappat upp sin medicin igen och lugnet har lagt sig. Nu ska han inte behöva någon ökning på ett bra tag sa hans doktor och vi hoppas på det. Läxorna har genomförts utan hot och glåpord (igen -dessa brukar alltså inte yttras av mig) och han har tydligen också lyckats bli ihop med en tjej.. hoppsan!

Jag har haft det stillsammare men ska nu jobba hela helgen och får först på tisdag en ledig dag. Pusslet (eller pusslerna) är färdiglagda och jag måste väl skaffa mig en annan hobby - för vad göra man av lagda pussel? Det bär emot att lägga ned dem i lådan igen. Kanske ska ta upp stickningen igen? Det låter ju ytterst deprimerande detta - pussel och stickningar - och det slår mig att jag är rätt ålderstigen! Tänkte på det när jag talade med min arbetskollega Sofia igår också att ja, mitt liv har varit långt och min syn på en skön fredagskväll inte överenstämmer alls med hennes syn på en. Orka "gå ut"?! "Åhh, i kväll ska jag lägga pussel och dricka lite röd vin och käka popcorn" och det lät så skönt i mina öron men jag kan inte tänka mig att hon var direkt imponerad. Hon skulle ut och nämnde namnet på några "ställen" som jag aldrig någonsin har hört talas om.. men å-andra-sidan har jag nog alltid varit totalt ute när det gäller coola ställen.

Nä nu är det dags att pallra sig ur pyjamasen och äta lite innan jobbet.

Fattiga tider..

Ja herregud vilken månad för min stackars plånbok. Har inte ett endaste öre kvar och i kylen trängs knappast varorna. Agges födelsedag, min födelsedag, Nillans födelsedag och Elins födelsedag samt lite efterdyningar av julen har satt sina spår. Jo visst finns det lite suspekta matvaror i frysen.. men hur hungrig är man?? På Preem har man sett mig storhandla och de sista flaskorna pantades ikväll efter det att Adrian talat om att han skulle ha med sig matsäck imorgon! Det hade kunnat vara värre.. jag hade kunnat få reda på utflykten i morgonbitti och då hade Preem fått se ännu en skymt av mig - speed-shoppandes!
Snart är det slut. Får inte bli så här igen. Mycket oproffsigt av mig faktiskt.

Adrian har nu vant sig med sin medicin vilket då innebär att den i princip inte har någon större verkan i hans liv. Han är som tidigare och läxstunderna är minerad mark som gör alla inblandade olyckliga. Två samtal från skolan denna vecka varav inget var positivt. De har även märkt av oron där. Skolsyster har träffat honom två gånger för att linda om olika delar av hans kropp med gasbinda.. inget fel var det med honom förrutom hans inre oro. Han har dessutom kommit försent varje dag förra veckan och då har dessa morgnar försegått av fem telefonsamtal från mig. Till ingen nytta.
"Ja jag går nu, jag står i dörren" säger han fem i åtta på morgonen i telefonen. 20 över.. när jag ringer igen så är han fortfarande hemma. Suck! Han lovar att "imorgon - då ska jag verkligen komma i tid" och så upprepas proceduren.
Han har varit riktigt arg och krävande hela helgen och det har inte varit kul. Hittade även en lapp inne på hans rum där han hade skrivit "Varför är jag inte normal frågar alla, men om jag vore normal så vore jag inte mig själv". Hjärtat slits itu av att hitta sånt. Läkaren har sagt att hans medicindos måste ökas när de kollat av biverkningarn men jag har inte lyckats få tag på honom. Ska göra ett nytt försök i morgon.

Trots allt - Vid gott mod!

Min födelsedag

Min födelsedag började redan i går kväll. Då talade nämligen mina båda pojkar om att de alldeles hade glömt bort den stora högtiden.. men det gjorde väl ingenting!?
Ja, här har man två val. Svälja och bagatellisera det hela och säga "nej, pojkar det är ingen fara, mamma förstår (sen är man självklart dämpat irriterad och gråtmild). Eller så kan man uttrycka saken klart och tydligt och säga "nej, det är inte okej.. alla i familjen ska firas på sina födelsedagar och det förväntar jag mig att ni gör även för mig" (sen i alla fall vara dämpat irriterad men lättad över att ha fått säga det som måste ut. Självklart valde jag det andra allternativet.

Mina pojkar är så pass gammla att de kan resa utomlands ensamma, laga mat och handla. Jag vet också att män av naturen inte fattar saker om man inte uttrycker det hela klart och tydligt. Så jag anser att jag gjorde framtida flickvänner en tjänst och la upp korden på bordet. Nu räddade det ju inte det faktumet att ingen present eller liten godbit var inköpt.. men ändå.

Agge sökte på råd men det blev lite misstänksamt snett trots allt. I morse runt kvart i fem hör jag hur det stökas ute i köket med porslin och vattenkokaren. Jag anar oråd. Klockan är alldeles för lite. Jag har ju sovmorgon! men trots det så står han på min tröskel kl prick fem och sjunger "sången" och tänder lamporna och lämpar av en skål med yoghurt och K-flingor samt även en kopp te. Han gör sedan en snabb sorti och går tillbaka till sin säng för en vidare sovstund. Och där sitter jag på min sovmorgon, min födelsedag med en skål med frukost - inte hungrig för fem öre - och vet inte om han skämtar och att detta är något slags raffinerande hämnd efter gårdagens monolog om bortglömda födelsedagar eller om han faktiskt gjort detta av sitt hjärtas godhet!?

Sensmoralen är väl den att man/jag skall vara försiktig i mina önskningar och inte döma på förhand.

Dagen spenderades sedan i lathetens tecken. Jag var ju hungrig igen kl 10:30 och åt då lunch och såg expressens gratisfilm. Sedan träffade jag min kära väninna - Nillan- som trots tre små barn hade diverse godsaker att bjuda på - och en present!
Under kvällen togs jag väl om hand av mina båda systar. De lagade min favorit mat: Bifteki-biffar med ugnsbakade rotgrönsaker. Till det drack vi min favortit - Sprite Zero.
Jag är väldigt nöjd med dagen och Agge hade faktiskt inhandlat en present med fint doftande grejer ätt smeta in sig med. Det var faktiskt lite så att jag skämdes. Han är en god son och Adrian.. ja han har något på gång på slöjden.
God natt!

Agge - 14

Vaknade i går morse av att en tyst skugga långsamt böjde sig över mig för att kolla att jag var vid liv. "Ska du inte komma upp någon gång" väste Agge sedan fram och jag höll verkligen på att lämna jordelivet för en kraftig hjärtinfarkt. Han hade blivit väckt av sin far som ringt och grattat honom tidigt och sedan inte haft tålamod nog att vänta på vår uppvaktning.

Hur som helst så blev han glad och nöjd över gåvorna som bars fram. Han hade ju redan tidigare uttryckt oro över att jag kanske skulle vara allt för pank efter jul för att överhuvudtaget kunna skrapa i hop någon liten pryl till födelsedagen.
Japp, det har hänt. Jag har varit så pank att jag fått låna 500 kr av någon släkting och sedan åkt raka vägen till ÖB för att få full valuta för presentinköpen. Så jag förstår Agges oro. Men jag är äldre nu. Och jag har sparat. Och köpt FINA presenter!

Kvällen firades sedan med de nära och kära och Agge fick en väl behövlig tyngdlyftarstång med ett par blygsamma vikter. Han ser ju aningens tanig ut (tycker han själv alltså, jag tycker att han är jätte fin men gärna får äta lite mer).
Syster Yvonne tog jag flera foton på under kvällen eftsom hon anser att de bilder jag lagt ut på henne på bloggen varit bilder där hon sett fläskig och oattraktiv ut. Nu är ju detta inte en väldigt välbesökt blogg men jag förstår henne lite.. så nu har jag tagit fina foton på henne med - HÅRET och MÖSSAN. Vad är snyggast?

Grattis Agge!

Lilla Adrian är hemma igen

Äntligen är han åter hos oss - min lilla gulle!
Fick hämta hem honom i onsdags och han såg riktigt glad och kärleksfull ut - den första halvtimmen.
Sedan började det.
Bråk med Agge, vem som skulle spela vad på X-box och vem som var "etta" på datorn o s v. När Agge slutligen skulle sova så var det uta och in på hans rum som gällde för Adrian, upp på Agges rygg, några hopp i sängen o s v.
drian har dessutom fått sitt hår mycket ojämtklippt av daddys fru och detta drogs nu upp med förnyad glöd. "Jag vägrar gå till skolan så här - jag ser ut som en pottis" skrek han. Jag försökte jämnatill det värsta men Adrian lämnade frisörstolen efter att hälften var gjort och kom inte tillbaka.. suck.. suck.

I går när jag kom hem efter att ha jobbat kväll så såg lägenheten som vanligt (alltså som vanligt - när jag jobbar kväll) ut som en "knarkarkvart" minus sprutor och missbrukare. Adrian hade haft ALLA sina kompisar här och de hade ätit upp ALLA "Gorbys-piroger" och nästan alla "Billys-pizzor"- Det fanns även spår efter flingor och risifrutti. Skedar, glas och fat samlades sedan in från alla rum - även mitt. Korvstroganoffen som jag förberett var halväten och återfanns i en burk under fåtöljen i vardagsrummet. Ja, jag suckde högljutt och stängde sedan in mig på Adrians rum för att se den tragiska serien "De halvt dolda" (jag har verkligen l-ä-n-g-t-a-t efter denna och fick t o m sluta tidigare från jobbet - tack snälla kollegor!). Hur som helst så har jag väl sett en 20 min då Adrian stormar in i rummet och högljutt konstaterar att han är hungrig igen! (när medicinen går ur kroppen kommer hungern - alltid kvälls/nattid). Han har med sig en "korv" med risgrynsgröt som han vevar med samtidiggt som han deklarerar att han skall nu äta all denna gröt kall. "Nähä - du, det är för sent" säger jag. "Jo, jo, jo" skriker han och vevar ännu mer med den, ser ut som ett sånt där karateinstrument som man slår bakom sig på ryggen i avskräckande syft. Jag hinner precis öppna munnen - för att säga "sluta, du kommer tappa den" - då han -surprise - tappar den och gröt flyger genom rummet. Risklet finns att finna på gardiner, fönster, den nya mattan, TV´n och telefonen. Jag blir galen!! - ja, eller återhållsamt arg kanske är rätt ord.
Efter all upptorkning som halvhjärtat även sker av Adrian så börjar nästa tjafs. Han ska minsann inte fira Agge på hans födelsedag eftersom hans egen blev så misslyckad. Ja, ja.. vi får se hur det blir med det.
Lugnet är alltså borta. Min "90%"- aktivitet är åter. Han ser så förbannat gullig ut men är en riktig ulv i fårakläder.
Se gullig bild för 2 år sedan.

Ett rörande ögonblick

Hade Agges kompis här idag. Kompisen vars mamma nu är väldigt sjuk. Vars föräldrar ligger i en riktigt ful vårdnadstvist. I alla fall har han tydligen haft problem med det mesta här i livet. Han har dessutom inte velat prata med någon om det här med mamman..

Vi träffades ju en hel del när barnen var små och har varit en del uppe i Orsa medan de byggde sitt sommarhus där. Första åren bodde vi i en husvagn. Sju personer i en LITEN husvagn. Visst fyra var barn men trångt och svettigt var det. Barnens mamma visade väl inte ett allt för stort intresse för dem just då utan skrek mest. Och jag kom ihåg att även om barn irriterar mig ibland så låter jag dem nog inte se det fullt ut. Hon hade inga problem med det. I varje fall så brukade vi avsluta alla nattgångar med historier. Jag var tydligen väldigt bra på att berätta spökhistorier (kommer inte ihåg det här alls - en historia var uppenbarligen om en ö full med ormar!) och andra saker om världen och Agges kompis var alltid den som verkligen ville höra. Så jag berättade väl ett par.

Idag fick jag höra av honom att han kom i håg de flesta och att de hade figurerat i flera av hans uppsatser i skolan (!) Inte ens mina egna barn har gett mig en så fin komplimang. Han fortsatte berätta- utan större uppmuntran- om en del saker som legat och tryckt den senaste tiden. Jag hummade väl på rätt ställen och han berättade vidare. Jag har alltså inte träffat den här lilla (tonåringen) killen på säkert fem år men han är verkligt go, och han kommer i håg.
Jag hoppas att jag kom med några goda råd och att han inte lyssnde allt för mycket på de dåliga. Skrämmande att få höra att någon verkligen har lyssnat och vill lyssna till det jag har att säga. Skrämmande och smickrande.
Känner mig skyldig att följa upp utveckling, det minsta jag kan göra.

Jeezzis vad kallt det är

Har precis varit ute i det kall vädret och gud vad det knarrar under skorna och biter i kinderna.. näsan känner jag inte alls av den hade kunnat vara avfallen för länge sedan utan att jag märkt något.
Mitt hår är fortfarande grönt.. hmm skit idé det där med karamellfärg - måste komma i håg det.
Adrian - min lille ängel - har varit hos sin pappa sedan juldagen så jag och Agge har haft det - lugnt! Visst saknar jag Lillen och hans smal armar och roliga kommentarer men jag kan ju inte bortse från att det har gett både mig och Agge lite tid för oss själva. Adrian och hans far har ju samma.. diagnos. Så jag kan väl någonstans tycka att de förtjänar varandra. Har hört rapporter dock från hans far och det har tydligen inte varit helt lugnt där borta.. hä. hä! Men här är det så lugnt såå. Vi sover till 11-12, äter lite frukost, hoppar över lunchen, hyr filmer, shoppar lite, äter middag och sedan halvligger vi framför TV´n till sent. Agge är en utmärkt ung man och jag har format honom formidalbelt! Han har samma humor som jag och vi kan höra någon (typ en person på nyårsafton som inte kan prata engelska för fem öre - han sa hela tiden "blue-tuut" och menade.. ) titta på varandra i ögonvrån och sedan ligga halvvikta av skratt utan att någon fattar.. eller det gjorde de förstås efter ett tag och det var väl inte så poppis eftersom det var "skade-glädjde" vi kände. Det är dock den ärligaste sortens humor anser jag och håller med om att det är bedrövligt men, men.

Lite overdressed på Nyår

Nyår skulle gå i "Rockens" tecken som vi alla kommit överrens om. När det gäller mina systrar så anser dem dock att svarta kläder är "rockigt". Svarta kläder bärs även av dem på alla kalas, runt nyår, på skolavslutningar och vid all annan vardagspåklädning. Så det var väl kanske inte direkt överraskande att de kanppt såg utklädda ut och jag såg ut som.. ja hmm. (En gullig Emu, tyckte Agge, vad det nu är?!)
Fick måla naglarna på Agge och det är ju fruktansvärt vad darrhänt jag är... när jag skulle måla kajalpenna på ögonen på honom skrek han högt av skräck för det skakande vassa föremålet i närheten av hans ögonglober. Jag själv hade ett långt och slafsigt problem med hårfärgen. Jag hade ju velat ha rosa hår men det fanns ingen hårfärg att köpa och inte heller röd karamellfärg.. men blå fanns.. karamellfärg alltså. Så nu är det mycket som är blått i badrummet samt mina händer och ja jag tror tilloch med att jag har en blå nyans kvar i håret.. vilket å andra sidan är helt ok för äldre damer.

Annars var nyår ok men inte VANSINNIGT kul. Vi spelade och sjöng och bombade grannskapet och såg brandbilen och polisbilen och ungefär 40(!) SL bussar köra förbi (vaddå går de var 5 min på nyårsafton??).

Maten var ok
Hallomi och Ruccola knyten
Ugnsbakad fläskfilé med potatisgratäng
Frukt i ugn med Dajmkross och grädde.
Vi drack Cider - rakt igenom.

I dag ska jag inta valfri position på soffan, köpa lite godis och se på ett antal DVD filmer som den snälla Sofia har lånat ut.. blev lite orolig dock när hon sa att "Himlens hjärta" var en av hennes favoriter.. host..blä!
Men de här ser bra ut!