Hade Agges kompis här idag. Kompisen vars mamma nu är väldigt sjuk. Vars föräldrar ligger i en riktigt ful vårdnadstvist. I alla fall har han tydligen haft problem med det mesta här i livet. Han har dessutom inte velat prata med någon om det här med mamman..
Vi träffades ju en hel del när barnen var små och har varit en del uppe i Orsa medan de byggde sitt sommarhus där. Första åren bodde vi i en husvagn. Sju personer i en LITEN husvagn. Visst fyra var barn men trångt och svettigt var det. Barnens mamma visade väl inte ett allt för stort intresse för dem just då utan skrek mest. Och jag kom ihåg att även om barn irriterar mig ibland så låter jag dem nog inte se det fullt ut. Hon hade inga problem med det. I varje fall så brukade vi avsluta alla nattgångar med historier. Jag var tydligen väldigt bra på att berätta spökhistorier (kommer inte ihåg det här alls - en historia var uppenbarligen om en ö full med ormar!) och andra saker om världen och Agges kompis var alltid den som verkligen ville höra. Så jag berättade väl ett par.
Idag fick jag höra av honom att han kom i håg de flesta och att de hade figurerat i flera av hans uppsatser i skolan (!) Inte ens mina egna barn har gett mig en så fin komplimang. Han fortsatte berätta- utan större uppmuntran- om en del saker som legat och tryckt den senaste tiden. Jag hummade väl på rätt ställen och han berättade vidare. Jag har alltså inte träffat den här lilla (tonåringen) killen på säkert fem år men han är verkligt go, och han kommer i håg.
Jag hoppas att jag kom med några goda råd och att han inte lyssnde allt för mycket på de dåliga. Skrämmande att få höra att någon verkligen har lyssnat och vill lyssna till det jag har att säga. Skrämmande och smickrande.
Känner mig skyldig att följa upp utveckling, det minsta jag kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar